En generationsväxling har skett i Lilla Huset.

Detta med sommartidsjoxandet är ett återkommande elände till ingen nytta. I Lilla Huset brukar proceduren dras ut över några dagar, alltid är det något ur man glömt... i bilen, på övervåningen, någon mobil...

Ja just det ja... När jag satt vid köksbordet med mobiler, den trådlösa och nummerpresentatören hände något tragiskt. Min gamla Ericsson T28s (T för Trotjänare, låter som en traktormodell, hehe) från den grå forntiden gick plötsligt inte att komma in i. Batterifacket hade gått sönder. Bara så där.

Den är var tio år gammal, men en framsynt modell redan då; Röststyrd, platt och liten. Men med stenåldrigt 4 tim taltid och 32 tim passning. Vi studerade mobiler på nätet och skulle jag nu ha en ny skulle den vara RÖD. Föll för Sony Ericssons flashiga C903, en riktig värsting... tyckte jag. Den kunde allt... fota, filma, surfa, spela musik... ja, allt. Men, kunde man ringa med den? Det framgick inte av demon  . Iväg till Grannbyn.

Där var den! Väl där kom jag till sans.... Nä, man kan inte betala 4.500 kr för något man inte använder. Den fick vara hur RÖD som helst, det är likafullt vansinne. Jag RINGER huvudsakligen med min mobil. Sällan. Vi hittade en ersättare. Det blev en BLÅ Ericsson. Den kan samma saker som C903 men inte lika häftigt. Mer min klass: 2.500 kr.

Tycker den påminner lite om min gamle, det gör den. Fast jag sörjer. Dock slipper jag nu den löjliga antennen som stack upp och putade ut ur alla fickor. Det var väl det enda jag inte gillade.

Rumpelösa Rut var en direkt orsak till att vi hämtade mossa till fåglarna - just idag. "Någon" har nämligen ryckt stjärtfjädrarna från flera kanariebarn. Ve den skyldige!

Nå... sånt där händer när de studsar omkring och busar med varandra, och det är ju inget allvarligt. Fjädrar växer alltid ut. Men iallafall... så var det lite för många ungar som "drabbades". De hade ju stjärtar när de lämnade bona!

Genast skyllde vi "som vanligt" i tur och ordning på sebrafinkarna, måsfinkarna eller risfåglarna. Men plötsligt fick vi se kanariepappan Ebbe Grön i färd med att dra onödigt burdust i en unges vinge! Va!!!

Nä nu... Mossa hade redan varit på tal och vi hoppades innerligt att tjälen släppt så vi kunde få loss lite av den varan. Fort iväg till Parken. Skottkärran följde med och... yes. Mossan släppte på några ställen. Fort in i fågelhuset med räddningen. Och resultatet framgår av filmen i förra inlägget. Det var hett efterlängtat.

Snart ska de få komma ut om dagarna också och då har de inte tid med såna dumheter. Vi ska bara inspektera voljärerna så att inga glipor finns efter vinterns härjningar. Nätet har släppt på ett ställe, det vet vi och det får lagas. Men sen...

Filmtajm igen.

Äntligen har den eländiga vintern fått ge sig. Man kan åter hämta in trevlig sysselsättning från naturen till fåglarna. Var tvungen att filma deras oförställda glädje. Alla skulle fram till den färska mossan.

Vad är det som är så roligt med mossa, undrar man. Insekter, förhoppningsvis. De lär väl vakna när de kommit in i värmen. Bobyggnadsmaterial, kanske. Ett och annat ätbart av annat slag, också...? Endast fåglarna vet. Men stort intresse rönte det.

Nu har jag filmat med Nikon igen. Inte bästa kvalitet, men det är den jag klarar att lägga ut på Tuben. Kvalitén lär förbättras några timmar, lovar man på You Tube. Hoppas på det bästa.

Filmen var klar lagom till Saltön och man fick ta paus för att se sista avsnittet. Där löstes allt upp till det bästa på precis sånt vis som jag gillar. Det var faktiskt riktigt roligt. Sen blev det dags för min nya lilla film.