- SOS, vad har hänt?

- Min man har skadat sig med motorsåg i ansiktet.

Så illa var det. För elva dagar sen. Har inte orkat skriva om det förrän nu. Traumat satte sina spår. Inte bara i ansiktet. Även i kropp och själ. På oss båda.

De 30 stygnen är tagna. Läkaren lappade ihop fint. Lite ”scarface”, men hel. Nära ögat i dubbel bemärkelse.

Tur som en tok. Sex stygn bara på örsnibben!

Husbonden stod plötsligt på farstun och ropade in. ”Det har hänt nåt, du får komma och titta”. Höll sig för kind och öra. ”Motorsågen”, sa han. Cool som en filbunke.

Jag konstaterade via autopilot: ”Halsen är oskadd, ett litet jack bakom örat, örat är helt, kinden ytligt uppfläkt”. Ringde ambulans. En historia för sig… SOS kan verkligen reta upp en! (särskilt inlägg senare)

Sen drogs de blodiga arbetskläderna av. Ren handduk att trycka mot såret, sittandes i köket. Grannar hade sett ambulansen med blåljus. Söndag eftermiddag, 15-tiden.

- Har du karvat sta me’ motorsågen, skojade ambulanskillen när de klev in i hallen där Husbonden stod. Bandagering, tryckförband. Sen lugnt iväg till Alingsås Lasarett. Jag körde efter med bilen - men först efter eget toabesök, tarmsjukdomar mår inte bra av tockna däringa chocker…

Väl på akuten sa man att han måste vidare till Borås Sjukhus. En nerv till ögonbrynet var av. Borås är visst bättre på sånt. Det drog mot kväll och operationen kunde ta tid. Jag for hem. Under hemfärden kom känslorna och illamående. Stackars, stackars Husbonden, tänkte jag. Vilken chock för honom! Tänkte på allt som kunde ha hänt…

Han hade kapat femmeterslängder till kubbar för klyvning till ved. Högen med kubbar växte. Till sist fanns inget annat att stå på än på rullande kubbar… (firma Det Ordnar Sig var igång). Så blev det vingligt och han föll bakåt i sidled med handen om motorsågen. Vilken landade i ansiktet...!

Under kvällen tvättades blodiga kläder. Men mest hängde jag över köksbordet. Matlusten borta. Ringde till dottern. 'Facebookade' släkten. Ringde till Boråsakuten då och då. Operation 19-21. Nerven till ögonbrynet var hittad. Han ringde 21.45 när han vaknat. Allt gick bra. Ringde även mitt i natten, lite piggare. Själv sov jag knappt ändå pga adrenalin och hjärtklappning.  

När vi följande dag landat i hemmet släppte vi knappt taget om varandra. SÅÅ TACKSAMMA! Som förlamade efter traumat. Ett långt sicksackärr över kinden blir det, men vad är väl det – i jämförelse…

Många samtal till släkt och vänner. Alla tar sig om huvudet när de hör ”i ansiktet”. Och här var vi – mitt i alltihop. Tio dygn senare är han igång på vedbacken igen. VISARE EFTER SKADAN.

------------------

Tänk… så märkligt våra kroppar reagerar efter chock. Min ettriga influensahosta tog plötsligt paus natten efter händelsen. Som att kroppen sa ”du har inte tid med detta nu”. För att sen dra igång igen dubbelt upp när Husbonden väl var hemma igen. Nu får jag hjälp av sjukgymnasten, nacke och axlar har låst sig efter ett jobbigt första kvartal.

Fyra dygn av psykisk terror. Fyra hela dygn med känslan av att någon trycker in en skruvmejsel bakom örat och vrider om. I ett, i ett, i ett. Utan uppehåll. Utan sömn. Så har jag haft det.

Då skriver man inte mycket i bloggen, om jag säger så… Pratar inte heller. Tankarna var det inte mycket med… Det var till att sitta still och ducka med ett stilla kvidande för varje smärtattack var tjugonde sekund. Dag och natt. Och värktabletter gick det åt… Massor. Aptiten var borta. Ett kvalfyllt lidande från början till slut. Man visste inte vart det skulle ta vägen.

Allt började som nervstickningar bakom ena örat. Små hugg som brände till. Tätare och tätare. I början hjälpte Panodil i fyra timmar, innan det var dags för nästa omgång. Försökte stå ut i någon timme extra då och då för att det inte skulle bli för mycket tabletter. Ibland tog det två timmar innan tabletterna hjälpte, och sen smärtfri i två timmar. Sen var det i full gång igen.

På tredje dygnet sökte jag läkare som undersökte grundligt och uteslöt allt ”det värsta”, vilket det nu var. Någon slags nervpåverkan var det. Enligt en teori skulle det kunna utvecklas till bältros. Enligt en annan kunde det bero på nackproblematik. Under tiden fick jag Tramadol, en morfinliknande värktablett, som förstärkning till Panodil. Innan jag fick ordning på doseringen gick ännu ett dygn. Sen hjälpte det – totalt. Äntligen fick jag vila lite!

Efter två dygns besvärsfrihet med medicinhjälp bröt en förkylning ut. Var det detta som var meningen hela tiden…??? Har aldrig hört talas om något så konstigt. Nu har jag ”bara” riklig hosta och snuva, och ’vanlig’ huvudvärk. Det klarar man lätt som en plätt.

Nu har jag varit dålig från och till sedan gallstensanfallet i julas. Nu får det väl ändå räcka.

Åh, kära nån! Av inkomna kommentarer framgår att jag inte orkat titta in i bloggen på fyra dagar. Trodde jag tittat in varje dag… Så tokig skallen kan bli.

Har hämtat mig från gallstensattacken, talat med kirurgen mellan fyra ögon och slipper galloperation ”tills vidare”. Oskuret är bäst, sa han. Svårt med titthålsop efter sammanväxningar från tidigare ingrepp. Öppen kirurgi görs när det blir nödvändigt. Anses klara mig ett tag med den vidgning av gallgångarna som gjordes i julas. Skönt slippa argumentera själv för att slippa undan just nu…!

Var dagen innan på kyrkligt föredrag. Fullföljde, noterade och fotograferade. Hade sett fram mot evenemanget en månad.

Tänk att huvudet inte fattar att både kropp och hjärna är skadade… Föredraget avrundades med grupparbeten – TVÅ  stycken. Var av nyfikenhet med ’to the bitter end’. Läkarbesöket följande dag höll mig alert, men på tisdagen stöp jag bara. Utbrändheten slog till direkt. Sov i tre dagar. På värmedyna - då ryggvärk och frossa trätt in pga av cortisonnedtrappning. Är nere på en kapsel men inte sämre än att lagom promenader funkar. Och NU har jag insett att fler ”övertramp” av detta slag icke accepteras av hjärnan.

Kyrkan På Nya Vägar

Kyrkans föredrag handlade om svenska kyrkans nya inspiration som kallas På Nya Vägar. Om nya vägar att nå människorna. De gamla fungerar dåligt – kyrkor står tomma. Undersökningar visar att människor söker andlighet. Miljoner svenskar identifierar sig med ett trossamfund. 6,5 milj är medlemmar i svenska kyrkan. 1,5 milj säger sig ha starka band till kyrkan. Gudstjänstbesökarna är få. Alltså behövs nya vägar att söka upp människor på deras egna villkor.

Av diskussionen framkom att hälften av oss (40-talet deltagare) längtar efter ”delaktighet, gemenskap, samtal och möten”. 25% av oss valde ”förnyelse, liv och glädje” för sin längtan. Intressant att följa vad som blir av detta.

Tiden efter jobbig höst och vinter. Mycket har legat i träda pga trötthet och sjukdom. Inte blev det bättre efter akut gallstensanfall i julas. Lång konvalescens följde… fram tills nu, ungefär. Kämpat med aptiten och diverse efterslängar i över en månad. Nu börjar livsandar vakna lite lätt.

Vad kommer då…? Jo, långa att-göra-listor av allt som blivit eftersatt. Betar av eftersom. T.ex säkerhetskopiering i datorn från september tills nu – ett halvår. Läkarbesök i går. Ännu ett inom kort – till annan läkare. Grå starr ska opereras. Tänder implanteras. Gallan opereras. Lämnar "egen remiss" till ortopeden för inflammerad armbåge - ett nioårigt problem! Allt måste planeras – för att orka med. Somligt tänker jag freda mig från. Om det går. Energi (som jag inte har) kommer att gå åt. Så ska man försöka leva lite också, däremellan. Kommer tid - kommer råd...

Som om vi inte hade nog av kablar redan... Fiberanslutning minskar dem inte. Jag lovar. Men har man väl fått dit dem gäller det att gömma dem väl. Roade mig med att sätta ihop denna instruktion. Så att vi säkert skulle göra rätt. Figuren i mitten är routerns baksida där allt ska in. Och nu är allt insatt. Kontrollamporna blinkar snällt.

Husbonden var så duktig i förra veckan och ledde upp antennkabeln till övervåningen. Genom ytterväggen, utmed husfasaden fast UNDER panelbrädorna och så in genom ytterväggen igen. Det blev mindre borrande än genom taket. Och mindre sågspån och damm!

”Din fastighet är nu fiberansluten”. Orden vi längtat efter är verkliga. Idag blev det klart. Fredag den 13:e… Och visst krånglade det in i det sista. Såklart var det vi – just vi – som drabbades.

En av många inblandade parter hade under resans gång slarvat med svetsningen. Killarna som skulle göra driftsättningen fick problem. ”Ljuset gick inte fram” hette det. Vi såg hur bilar kom och for, vi såg hur de mätte och mätte i skåpen vid vägarna. Ett tag trodde vi att allt skulle dröja till måndag. Slutligen kom killen med sina verktygsväskor. Parkerade sig i vrån under marsvinen och jobbade på. Och just kl 16 fick Lilla Huset sin fiber. Halleluja.

Men vi svävar inte på moln. Väntan har gjort oss luttrade. Man räknar liksom med strul. Kanske är det väntan i sig som varit värst. Ingen skugga över någon inblandad. Det har varit ett jätteprojekt. Många har stått på kö och väntat lika ivrigt som vi. Och någon måste ju bli sist…

Vi räknar också med viss inkörning. TV-kanaler ska testas, och IP-telefonin anslutas och gamla Telia sägas upp. 6 mars skiftar vi operatör. Mycket att stå i nu…

Driftsatt är också akvariet. En längre tids obalans i akvariet har gjort livet surt. Växter dog. Alger överallt…  Slamsugning i täta intervall. Fiskarna fick nytt liv när ny pump installerades. Så aktiva har de sällan setts. Framtidstro. Nya växter och femtio neontetror gjorde susen. Akvariet är åter en fröjd att titta på.

Gula kängorna passar! Egendomligt… Hammartå och artrostå på ’storfoten’ satte stopp för vidare eskapader. Sorg och förstämning i flera år. Dyra skor (MBT) som inte kunde användas. Efter sju år funkar det! Nu satt den som gjuten på största foten – utan kläm. På ’lillfoten’ glappade kängan betänkligt. Efter trixande med inlägg, sulor och extra sockar fick jag till det! Kängorna går som klockor…

Promenerar igen. Kängorna har testats positivt på både fyra och sex kilometer. Den långa konvalescensen efter gallstensanfallet har äntligen nått vägs ände. Aptiten och energin är tillbaka, men räcker inte fram emot kvällen – tiden när jag brukar blogga. Alltså har det varit tomt här en tid.

På fiberfronten intet nytt. Någon jobbade med fiberskåpen vid vägen igår och ”skarvade fibern". Hette det. Ännu en etapp i femstegsraketen, innan vi kan flyga. IP-telefoni är beställd från Affinity. ”ATA-boxen” har kommit.

Vi har bytt telefon igen! Bara ett år sen sist. Vi hittade en modell som kan blockera samtal från vissa nummer. Nödvändigt idag med bedrägerisamtal från konstiga nummer. NIX-Telefon har i dagarna skärpt reglerna, men det dröjer väl innan resultat nås.

Blockeringen är redan prövad. ”Agent 007” ringde igen. Alltså detta udda nummer: 0079569. Hur konstiga nummer får man skaffa idag! Numret blockerades – ingen signal! Heja, heja!

Äntligen lite snö som ligger kvar på träden. Minus 3,5 ikväll. Hyggligt väder, om jag säger så. Och det går faktiskt bra att promenera fyra km utan problem. Musklerna har inte förtvinat helt, trots lång konvalescens.

Tog mig också iväg till fotoklubben, riktigt kul att träffa folk igen. Har faktiskt inte orkat förrän nu - en dryg månad efter gallstens"historien". Där dryftades både teknik och lite skvaller. Och tittades på medhavda bilder förstås.

Kanske man borde fota kommande julkortsmotiv nu när snön äntligen ligger?