Hoppsan... egentligen skulle jag bloggat om nåt helt annat, men efter några surfande sidospår blir det några rader om indianer. Så det kan bli!

Har alltid varit fascinerad av indianer d.v.s. den bild som skildrats i böcker och på film. Sann eller ej, så har jag fastnat för indianernas utseende och liv. Helt betagen valde jag att måla den här bilden 1977, eller snarare "kunde inte låta bli".

Termen "indianer" uppstod ur Christofer Columbus missuppfattning då han nådde de karibiska öarna (i Västindien) 1492 i tron att han nått Indien. Han kallade därför invånarna indios, spanska för "indier" (källa: Wikipedia).

Som gammal Disney-fan har jag också roats av den gamla tecknade serien om en liten indianpojke kallad Hiawatha (underbart namn). Vem minns inte den.

Förvånad hittar jag här http://www.hypatia.se/indian/ uppgifter om en historisk Hiawatha, hövding över mohawkstammen, och läser vidare:  "Hiawatha var en vis och artig hövding som lärde sitt folk om universal fred och broderskap. Han lyckades avsluta krigen mellan iroquoisstammarna vilket gjorde slut på torterandet och dödandet."

- Hade jag ingen aaaaning om.

För att pigga upp bloggen mellan allt tjat om pappas flyttning lägger jag ut ännu en av mina tidiga målningar, den ena av mina två absoluta favoriter. Nu är det inte så många kvar. Den här doftar det om...

Den lille bonden på denna tavla påminner så starkt om den jag jobbade hos i tonåren. Tänk när man spred gödsel på detta vis! Först grovjobbet med att lasta ur göselsta'n med grep för hand, stående i dyngan upp till vaderna. Sedan sprida det för hand. Det är annat nu... man behöver inte röra skiten, knappt känna lukten inne i traktorn.

Så här spred man gödseln i ett fiskeläge i Göteborgs utkant, ända fram till 1960-talet. Då bestämde man själv när det skulle ske, nu bestämmer EU...

Oj, redan en ny dag!

Nu måste vi koja, men jag tänkte lägga in ännu en målning från mina "samlade verk"....;)

De här firrarna är en av mina favoriter. Den målade jag 1975 sittade i goaste fåtöljen med tavelduken i knäet, bra vid många detaljer och mycket pill.

Då anade jag verkligen inte att man på gamla da'r skulle ha både fiskdamm i trädgården och akvarium inne.

Tyckte inte så mycket om fiskar på den tiden... eller rättare... förstod mig inte på dem. Det är annat nu!

Här lägger jag ut ett par miniatyrbilder av mina övningar från 1972. De hör hemma i mitt galleri, men är inget annat än frihandstecknade av en annan (för mig okänd) konstnärs teckningar. Därför gör jag dem små. Är noga med att aldrig låtsas att jag gjort ett original som lånats från någon annan.

Blir därtill glad om upphovmannen till ursprungsteckningen hör av sig.

----

Ja, så drar måndagen igång. Serva fåglarna, städa för marsvinen, tvätta pappas gardiner, hämta pappa och fixa med nya bankkortet m.m m.m Det går i ett. Får kanske promenera i skymningen. Har skaffat sån där självlysande reflexväst för ändamålet. Vi går ju obönhörligt mot allt mörkare tider.

Oooooh, i morgon får jag mina tänder! Bara sååå långt dit... och kanske halkigt tidigt på morgonen. Huuu.

En sista tavla för idag, en oljemålning från 1979. Det är ju älgtider nu om hösten. Har en särskild faiblesse för skumma motiv, typ dimma, dis, mörker, skymning, gryning osv. Den här målningen efter ett vykort blev en utmaning, den första lyckade med skogsdis.

Mina alster är "mina barn". Det är något man skapat inifrån sig själv, inte utan viss födslovånda. Och de skulle inte blivit till utan mig.

Följaktligen saknar man dem när de är borta. Skulle aldrig kunna sälja något till någon obekant. Däremot har jag skänkt bort några tavlor till vänner, men... som jag saknar dem (tavlorna, alltså...he he...;)

Värst att vara utan är den vägg vid diskbänken som blev till "ett fönster mot Västerhavet" när jag flyttat från Göteborg till inlandet. Den satt fastmonterad i huset som sedan såldes och var full av måsar, trutar och andra sjöfåglar på ljusblå perstorpsplatta. Den var ungefär samtidig med skisserna nedan, från 1972. Därför blev jag särskilt glad när jag fann detta block häromdagen.

Denna olja är en gammal favorit från 1979 med blandade känslor.

Som många andra motiv för den tiden har jag målat av ett foto av okänd konstnär. Bondmoran som jag inte alls känner påminner mycket om den jag jobbade hos i tonåren. Då får tavlan ett annat värde.

Är ganska nöjd med naturen, med ängar och åkrar samt inte minst med västgötaspetsen jag satte dit som bonus. Dock är jag inte glad åt den blågröna färgen hos fodermärgkålen. Den stör mig. 

Pustar ut efter en omgång med scartsladdarna till dvd, satellitbox och trådlös länk. Flyttat några apparater i tv-bänken eftersom fjärrkontrollen inte längre räckte till dem. En soffa vi tagit tillbaka in till tv-rummet stod i vägen. Litet hus = litet.

Sladdarna är antingen för långa eller för korta för att omflyttningen ska gå lätt. Hela tiden är man nervös för att de ska släppa taget, för det är nästan omöjligt att få ordning på dem igen. Trångt och bökigt. Tillgreps både spegel och ficklampa, liggande på mage med båda armarna i verksamhet. Sånt känns! 

----

Letade idag fram en samling skisser från 1972. Känns väldigt länge sedan nu, faktiskt 35 år, ojojoj. Blev himla glad, ibland vet man då rakt inte var man lägger saker. Samtliga skisser är kopierade ur fågelböcker, tydligen ett intresse redan då.

Den färgglada mandarinanden är gjord med färgade tuschpennor och vanlig vaxkrita. Kollaget med blyerts och färgpennor utom den svartvita skärfläckan som är gjord i svart tusch.  

Fåglarna som figurerar i kollaget är vanliga vildfåglar, fr. v. stenknäck, skärfläcka, gråsparvhane, lunnefågel, gröngöling, tofsvipeunge, skärfläcka igen samt hungriga ungar (de flesta arter lika varann).