Lekt lite apropå ekorrbesöken vid fågelbordet.

Ulrik och Sigrid leker (teckning efter foto)

 ------

Apropå hundar så har Toste opererats idag, allt har gått väl. Hemgång i morgon. Och bonusdottern lyckades sälja bostadsrätten, har flyttat till hus och blivit utmattad av bärande, sorterande och städande. Och själv är jag jättetrött - UTAN att ha flyttat. Kisar genom smala springor, orkar varken läsa eller se på tv. Stora Friheten kanske har slagit till. Så mycket man vill göra att det blir kortslutning.

Ooops... plötsligt hoppade kvigan,

och vad kom fram under henne,

en hare flydde mig på stigen.

Lägger nu ut min sista (?) tavla i Bloggens Galleri. Tror det är den sista i min samling och den absoluta favoriten. Gör den därför extra stor, trots att den har samma format (40 x 50 cm) som mina andra målningar.

Här har vi samma brister som i många av mina andra tavlor när det gäller bakgrunder och mark, har aldrig ansträngt mig för detta. Men är helnöjd med både gubben och hästarna! En sann njutning att få lägga på dem selarna med penseln... Min hästkärlek lyser igenom förstås, älskar arbetshästar. Är särskilt förtjust i nordsvenskar och ardenner och kastar gärna långa blickar även på islänningar och lippizzaner.

Grannstället till gården jag jobbade på i tonåren hade exakt sådana här hästar, Fux och Maja. Vi tjejer döpte om dem till KING och MARINA och bönderna lät oss hållas. "Min" häst POJKEN hette ursprungligen Fux, han med. Bönderna hade ingen fantasi, således fanns på två andra gårdar två ston med samma namn; Pärla, och så kunde vi då rakt inte ha det. De fick byta till NETTAHN och BOZANOVA (NOVA). Bönderna hade nog ganska kul åt tokerierna (bonden på bilden ser lite pillemarisk ut) och sällan hade väl de gamla pållarna kommit ut på så mycket övningar. "Min" Pojken var klart förälskad i Nova, och vi ordnade bröllop åt dem, med slöja och allt...

Fux och Maja drog slåttermaskinen tillsammans vilket var ett hårt slit, bonden ägde ingen traktor. Egentligen var det Fux som drog merparten, Maja visste att han var så stark och energisk så hon maskade. Bonden röt åt Maja för detta. Fuxen var en riktig atlet, en knallröd och vacker atlet med livligt temperament och det fanns bara en tjej som var modig nog att rida honom. Det var inte jag.

Man tänker mycket när man målar...

När vi nu ändå flyttat för pappa passade jag på att fotografera några av farfars verk. Här har han målat av sina föräldrar, alltså min farfarsfar och farfarsmor. I bästa gåbortskläderna...  som seden bjöd. Vi är förstås mycket glada åt dessa minnen.

De brukade hänga på var sida om "amerikaklockan", släktens stolthet, som jag tänkte fotografera just i kväll. Det blev inte så. Den har klarat många flyttningar, så även denna, men vid upphängningen gick det illa. Verket är helt, men det vackra glaset med målat motiv nedanför gick i tusen bitar. En ledsam historia (buhuhu), men vi ställer vårt hopp till att kunna få tag i ett glas från någon annan klocka av samma slag. Om bloggens läsare hör talas om en sådan är jag idel öra.

Här har farfar målat av min pappa i tidstypisk sjömanskostym på 1920-talet. Farfar tog ofta med sin lille pojke till muséer och naturområden. Detta motiv är hämtat från vitsippsdalen i Botaniska trädgården, Göteborg. (Den blev omotiverat stor i formatet vid min fotobehandling, men så får det bli.)

Farfar Konrad hade en riktig konstnärsådra, var helt självlärd, men hade dessvärre inte råd med dyrare konstnärsmaterial - ett öde för många konstnärer. Han kunde inte arbeta eftersom han p.g.a tbc bara hade en halv lunga kvar och fick trolla med knäna.

Här kommer en djärvare grej, som jag inte har några uppgifter alls kring. Den är inte ens spänd på ram, bara en lös bit duk. Gillar den skarpt.

Just nu hörde jag rådjuren tassa omkring i dungen där vi utfodrar vildfåglarna. Borde väl blivit skärrad efter att stunden innan ha sett Predikanten på tv. Men när man bor på landet lär man sig att ... det är inte folk som smyger omkring i buskagen, det är djur.

Här är ytterligare en tidig målning från 1975 i min samling. Har skänkt bort den liksom ett par andra. Den här saknar jag faktiskt, hade nästan glömt av den. Vilken tur att jag fotograferade dem innan.

Vi hade en trebent råbock i trakten för några år sedan. Vi hörde först bara talas om den men hade senare turen att få se honom också. Han var så grann. Kraftig, välmusklad, några år på nacken, smidig i rörelserna, en riktig överlevare. Hur han blev av med sitt ena framben vet vi inte, vill inte veta.

Hur som helst syntes det inte på rörelserna alls. Han galopperade lika fint som de övriga, förflyttade sig under betandet hur fint som helst. Han hade gått det hårda vägen.

Hoppas han hann lämna sina goda gener vidare till ett par generationers kid innan han försvann, troligen skjuten förstås... av nån som trodde sig göra en god gärning...? Jag gissar bara.

Mössens tid är inne. Egentligen är det väl mer mössens tid när det är sommar... för DEM alltså. Men för oss är den nu. Det är nu vi får ont av dem i uthus, husväggar och lite varstans. Som jag tidigare nämnt har vi lagt ut råttgift. Inte kul, men nödvändigt. Man vill ju ha husets elkablar hela och slippa brand av den orsaken.

Men jag gillar möss. Egentligen. Är gnagarfreak. Det äv väl därför jag haft marsvin hela mitt liv. Och vem smälter väl inte inför dessa pigga ögon som gnagare har, kaniner, harar, möss, ekorrar m.fl

Således lockade detta motiv oemotståndligt, en hasselmus. Underlaget från annans foto... som oftast.

Beskar även bilden så att detaljerna syns bättre. Synd på en sån rar ärta att utgöra bara en 16-del av en målning. Här är han, lite större:

Den här bilden var berömd långt innan jag gjorde den i olja 1977. Kunde bara inte låta bli att måla av det vackra fotot av den vackra hunden, Fandangos Fantom (rottweiler). Hundfolk med några år på nacken känner säkert igen bilden som ofta användes i kennelns stora annonser.

1976 kom en liten rottweilerflicka in i mitt liv, dotterdotter till Fantomen, och det satte väl extra fart på inspirationen. Hon hette Polly och var god som gull. Som västgötafantast, då värre än nu, hade jag dock svårt att ta till mig det rottweilska egensinniga lynnet så Polly blev exets hund och följde med honom vid separationen. Både hund och tavla faktiskt.