Cyklarna har fått dubbla cykelväskor för allt som ska med under vådliga turer. Ute på små och större turer nu. Cykling förbrukar nästan dubbelt så mycke kalorier som rask promenad (enligt min gamla kaloritabell).

  Med sån skyltning vet man exakt var man är.

    Cykeltursfynd av fin taklök. Den står nu på önskelistan.

  Inget för våra turer, men fin ändå. Låt kulturen blomstra!

Om en e’ från Göteborg och med ostindiefarare i släkten så e’ man ju nästan tvungen att se Ostindiefararen Götheborg när hon nu seglar i Vänern och gör strandhugg i närbelägna städer. Sagt och gjort...

Husbonden och jag var sugna, men befarade köer och trängsel. Men en mulen dag kunde väl passa, sa vi och for iväg till Lidköping. Snabbt - innan vi hann ändra oss.

Hela hamnen luktade tjära. Varm tjära. Det knirkade i tåg- och trävirke där hon låg förtöjd. Maffigt med de enorma masterna och alla repstegar. Men så konstigt… Skeppet kändes mindre än man trott, men å andra sidan var ju seglen halade. Ändå är Ostindiefararen Götheborg världens största oceanklassade segelskepp byggt i trä, enligt Wikipedia.

Om pappa levt hade han absolut velat se skeppet. Särskilt med en ostindiefarare i släkten – farfars farmorsfar kofferdisjömannen Anders Björk (1798-1868). Dock för ung för att ha varit ombord på den gamla Götheborg som så snöpligt förliste vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp 1745. Vår anfader Anders Björk hann dock med några resor i tidiga tonår innan Ostindiska Kompaniet upplöstes 1813.

Folk köade i en strid ström för rundvandring på däcken. Vi hejdade en impuls. Kände att vi av ålder och visdom redan ”vet” hur det ser ut och alls icke åstundar någon selfie vid skeppsrodret. För pengarna köpte vi istället en bok om skeppet  ”Den långa resan”, härligt tecknad av Sven Nordqvist (Pettson och Findus, ni vet). Underbar teckning av skeppets alla däck i genomskärning, se bild.

Så nu har vi bilder på skeppet också. Vilket kompletterar min släkthistoria liksom bilderna på ”kinafatet” som denne Anders Björk tog med sig hem. Se blogg med bilder HÄR. Fatet har släkten släpat på sen dess ifall det skulle ha nåt värde. Storyn är rar, men nu vet vi att kinafatet inte är något kinafat. Det är massproducerat i England och endast värt någon hundring. Så nu ska det att kraschas. Sverige tronar på minnen från fornstora dar.. så även jag.

Här är så vackert att man blir andäktig. Platsen där Stallbäcken från Gendalen ansluter till Nossan är äntligen tillgänglig för allmänheten tack vare den nya gång- och cykelbron. Här råder nu stillsam idyll, något helt annat än då 1600-talets krigiska danskar sägs ha gått över Nossan längst bort till höger i bild, bortom kröken. Där vid det tidigare vadet finns hängbron vid Hagaberget som kan anas i bilden för den som vet hur det ser ut.

Essunga kommun har fått sin trettonde bro. Samhällen belägna vid åar kommer inte ifrån detta. Det krävs många övergångar. Den här som med gångväg ansluter till Höga- och Hagabergens motionsslingor har efterfrågats länge. Nu är den klar. Invigning i höst. 

När vi ändå var i Borås häromdagen tog vi förstås också en tur inne på Tropikhuset som ligger vägg i vägg men i övrigt är helt fristående. Lika bra att passa på. Både sevärt och intressant med massor av ormar och ödlor. Är inte särskilt ormintresserad men gillar ändå att studera dessa fascinerande djur. Här fanns allt från skallerormar och kobror till huggormar och mambor. Ganska maffiga storlekar. Tropikhuset som startade 2006 kallar sig "Sveriges största giftormsutställning" men det finns också ogiftiga ormar, spindlar och skorpioner samt ödlor, sköldpaddor, fiskar, kajmaner och småapor.

Kajmanerna ja... här frös man till en stund. De kan verkligen stå som statyer. Lillkameran Nikon Coolpix tjänstgjorde både här och på djurparken med den äran. Men just hos kajmanerna var ljuset inte tillräckligt och bilden är suddig. Vi undrade om de verkligen var levande, man kan knappt se om de andas. Det är bara under halsen man ser huden röra sig. Och så tycker jag ju krokodiler är så söta med sina stora leenden... :-)

Ganska kul var också den stora 40-kilos sköldpadda som vandrade omkring i lokalerna på tassande fötter. Det hördes ett svagt hasande som av tofflor när han kom gående. Jag skrev aldrig upp vilka arter som finns på bilderna.

Fyra timmars vandrande satte sina spår. Vi stapplade ur bilen när vi kom hem. Släpade oss in i huset. Vidare till hammocken med kaffe för att pusta ut. Vi kommer att känna av det här i flera dagar. Ändå går vi sex km dagligen, men då i raskare takt. Här var många stigningar att ta sig upp för.

En riktigt lyckad utflykt på Borås Zoo. Såå längesedan vi var i djurpark. Och mycket hade ändrats sen sist, bland annat en ny björnanläggning med ljuvlig plaskdamm. Hyggligt varmt med efterlängtat trevligt sommarväder.

Vi vet… Kolmården är större. Där var vi senast på 1980-talet. Men Borås har vi på nära håll och trots sin mindre yta är det en riktigt fin djurpark med 80 arter. Anlagd 1962, tidigt kallad för ”Sveriges första Afrika” med flera arter tillsammans på Savannen. Känd för framgångsrik gepardavel.

Inträdet är dyrt. Men man ska inte klaga. Djurparker räddar många arter från att försvinna. Snart är det kanske bara i djurparkerna vi kan se elefanter och norhörningar t.ex  Är såå tacksam för att de finns.

Vite Mosse var målet för dagens cykeltur. Dags att kolla upp den vägslinga i skogen där vi kört med bil på 80-talet. På kartan såg vi sidovägar till olika gårdar, och ville utforska på nytt. Vi besteg stålhästarna och gav oss av. Jättekul hade vi i fyra timmar. Drygt två mil avverkades, samtal med trevliga människor på vägen, men… NÄR ska vi lära oss att ta med mackor…?? På hemvägen var vi rejält hungriga.

Vite Mosse är ett fint litet skogsparti omringat av åkermark. Bilkörning har stoppats genom utlagda stockar över stigarna, och området är fortfarande både vackert och stillsamt. Riktigt glad att vi tittade in där. En rotvälta påminde väldigt mycket om ett vilande vildsvin vid första påsyn, så man tittade två gånger extra. Visst finns det ställen där man verkligen undrar vart man ska, men karta och gps underlättar.

 Barnbarnen håller kalas hela helgen för släkt och vänner. Stella blir fyra år och Oliver två. Stella ville egentligen bara ha en enda sak – en lekstuga. Men den hann inte blir klar till rätta dagen. Nu får hon istället se den växa fram bit för bit när pappa bygger. Dvs när han inte fixar med avloppshaveri vilket kryddade vårt besök… Morfar och jag åkte dit i fredags. Stella slängde genast sina presentböcker åt sidan. I gengäld blev Olivers present, en caterpiller, till stor glädje för båda två. Den kunde man både starta motorn på och tuta med.

  Ny kylbox för sommarens bilutflykter. Håller kylan med anslutning via bilens tändaruttag. Kan också kylas via eluttaget 230 V. Vi letade hela förra sommaren. När vårt intresse vaknat var allt slutsålt. I år var vi på hugget när första annonsen sågs.

 Tvåmilafärd med bilen för Husbondens skoköp på pingstdagen. Stor skobutik i Vedum är något av utflyktsmål här. Smälte direkt vid den gamla Shell nostalgimack vid infarten. Liksom vid den vackra målade husgaveln inne i Vedum – högst sevärd. För att inte tala om Vedums gamla vackra stationshus (byggnadsminne) vid fungerande järnväg Herrljunga - Uddevalla.  Skofynd gjordes också.

Långt uppehåll i bloggen. Men långt ifrån händelselöst. Här några uppdateringar med valda nedslag:

Kyrkogårdsvandring är ett lysande exempel på gammal muntlig berättartradition. Ett 30-tal deltagare samlades på Fåglums nya kyrkogård och talade om folket före oss. Kyrkvaktmästaren berättade vilka som ligger begravda, vilka som var släkt med vem osv. Deltagarna fyllde i luckorna. Mycket lärorikt. Många lösa trådar fick sin förklaring.

Ond bråd död var orsak till flera dödsfall. En tvååring som fått ett oljefat över sig, bybor som krockat, sorgliga öden och trauman om vartannat. Sånt är livet. Och livet går hand i hand med döden. Således fick vi även höra om människorna som levt här på vår gård före oss. Och om deras grannar. Bygdehistoria. Kulturhistoria.

Att kvällen startade med en halvtimmes hagelskur kunde inte avbryta evenemanget. Strax sken solen igen över den vackra kyrkogården med vetgiriga besökare. Avslutning vid Kvarnen med grillkorv och gemytlig samvaro.

Hiilda och Ester växer. Nu äter de när man har dem i handen också. Och låter sig gosas med. Tant Sally har varit en underbar adoptivmamma men börjar nu freda sig för att få ha lite egen tid också.

För en vecka sen gick vi längre än vanligt, närmare en mil. Fantastisk utsikt över slätten i vackert väder. När spannmålen snart nog växer sig högre ser man sedan inte lika långt. Nu gäller det att öka på promenader och cykelturer för att inte lägga på hullet. Husbonden och jag slutade röka den 1 Maj. Det gick bättre än vi befarat, så nu ser vi fram mot en ljusnande tid. Men så var rökstoppet planerat sedan 25 år tillbaka...