Det byggdes en gång med glädje, noggrannhet, omsorg och stora förhoppningar för framtida generationer med rum för många. Det är ett stort hus. Många år har förflutit sedan dess. Mycket har hänt. Fantasin kan lätt skapa scenarier. Men på många, många år har inget hänt. Alltför många värden går till spillo på landsbygden i hus som lämnas vind för våg. Varför måste det sluta så här...  

Utanför Fåglaviks kapell står en sten, rest till minne av Moder Elisabeth Hesselblad vilken återinförde kloster 1923 i Sverige. Elisabeth Hesselblad föddes i lanthandeln Fåglavik 1870. Familjen Hesselblad flyttade med tretton barn till Falun där Elisabeth växte upp. Hon emigrerade till USA vid 18 års ålder där hon arbetade som sjuksköterska och så småningom konverterade till den katolska tron och blev birgittinernunna. Om detta visste vi inget, trots att vi bor så nära. Mer om Fåglavik och dess glasbruk i inlägget HÄR.

Efter en religiös kallelse grundade hon i Rom 1911 en ny birgittinsk kongregation vars moderhus sedan 1931 är beläget i Birgittahuset (Casa di Santa Brigida) vid Piazza Farnese i Rom. Denna s k svenska gren av Birgittinorden har i dag över femtio kloster i olika länder. Den finns representerad i Sverige i Djursholm och Falun. EH saligförklarades postumt år 2000 av påven Johannes Paulus II.  2004 fick hon postumt utmärkelsen Rättfärdig bland folken av staten Israel för sitt arbete med att skydda judar under andra världskriget.

Den gamla lanthandeln kallas nu för Dockskåpet och är ett litet museum över Elisabeth Hesselblad och konstnären Jan van den Berger vilken levde där och iordningsställde museet på senare tid.

Sedan reformationen på 1500-talet var kloster förbjudna i Sverige och katolicismen var inte populär. 1923 hade hon inrättat en klosterverksamhet på Djursholm i Stockholm, men det kallades för vilohem. Detta utsattes för dödshot i anonyma brev och fick besök av hotfulla personer. 1935 öppnades ett vilohem i Vadstena i närheten av klosterkyrkan. Invigningen blev Elisabeth Hesselblads sista besök i Sverige. Den 24 april 1957 avled hon i Birgittas hus i Rom och hon är begravd alldeles i närheten av kyrkan.

Birgittasystrarna: Två kloster finns i Sverige; i Falun och i Djursholm. Nära 45 kloster som alla har gästhem finns i världen. Flest finns i Italien (6 stycken) och i Indien (7).

Läs mer HÄR och HÄR

Tanken på ett glasbruk i Fåglavik föddes då tåget fastnade i en snödriva i Fåglavik och grosshandlare A M Andersson, Göteborg, fick nys om de vidsträckta torvmossarna i omgivningen. 1874 blåstes det första glaset på bruket. I början mest servis- och hushållsglas, sen parfym- och medicinflaskor och småningom även buteljglas. 1883 tillverkades mycket lampglas, oljehus och lampkupor. 1912-18 sysselsattes 280 personer i bruket och 30 i affären. Fåglavik var i mitten 1960-talet ett av de fem-sex största i Sverige. Glasbruksarbetare och folk på torvmossarna uppgick till ca 350 man. Man smälte som mest 5000 kg glas per natt. Bland annat var Vademecumflaskor en stor artikel. Glasbruket drevs 1874-1978, i drygt hundra år. Det revs 2007. Ett minnesmärke över glasbruket restes 2010. Det var allt som återstod när vi häromdagen for igenom. Fåglavik ligger bara ett par mil från där vi bor.

Jag besökte glasbruket under 1960-talet. Inte visste jag då att det var dess absoluta storhetstid. En annan gång körde jag fast i en snödriva precis utanför huvudbyggnaden. I ett ärende rörande västgötaspetsar… Men det är en annan historia.

I sökandet efter västgötaspetsminnet hittade vi Fåglaviks kapell i skogen, dittills helt ovetande om dess existens. Kapellet var en donation 1894 av grosshandlaren som grundade Fåglaviks Glasbruk. Kapellet utgör en del av Hudene församling. Kapellet används för gudstjänster en gång i månaden. Samt för barndop och vigslar. Nu pågår renovering pga fukt- och mögelproblem.

Från Fåglavik härstammar även Moder Elisabeth Hesselblad. Särskilt inlägg om henne HÄR.

Tänk att med sin mörkbruna ragg och lustiga kroppsform se ut precis som en rotvälta... vilket häftigt kamouflage!

Äntligen såg vi vildsvinen på närmare håll. Som jag har längtat!!

Ååh, de var så söta allihop. En hel liten familj med mamma, pappa och fem-sex smågrisar. Vi åkte på grusväg i eknatur och plötsligt stod de bara femton meter från bilen. – Stanna! Helt fel metod, men en naturlig reaktion. Innan jag fått upp mobilen ur fickan, startat den och öppnat kameran var de redan inne i skogen, där vi såg dem efter att vi vänt. De flydde inte för sitt liv precis, utan travade på rätt lugnt. 

Vi skulle inte ha stannat. Vi skulle fortsatt som om inget hade hänt och vänt långt senare med kameran redo. Dum är man. Men vi har dem på näthinnan i alla fall. Sötnosarna. Ber om ursäkt för de dåliga bilderna ;-)

Varning för en hoper uschlia bilder (!) men jag kan inte låta bli. Med hjälp av pilar kan man ana var vildsvinen är. Bilden på åkern är tagen hemmavé vid promenad i skogen där flocken formligen plöjt upp marken i hela skogen. Skygga som tur är men en flock med blandad storlek och ålder kan anfalla för att skydda ungarna. Vi höll oss på behörigt avstånd. Den lustiga granbersån till höger i bild är inget mindre än en granberså uppe på en liten kulle. Under bilturen såg vi mängder av dessa alldeles nära vägen och inte alltför långt avstånd emellan. Någon förklarade att det är jaktpass för Kobergs slott under hjortjakten. Aldrig sett dem förut.

Bildskörd från senaste tiden. 

Maffigt monument över Särnmarkska pumpen står i Lidköping sedan 1968 då staden lät uppföra detta minnesmärke över Lidköpingsförsta vattenledning. Handlanden AP Särnmark donerade pengar till vatteledning från Råda ås som stod klar 1856. Mer om detta HÄR. Konstnären som skapade minnesmärket var Gunnar Nylund (1910-1997).

Nya kilometermätare till cyklarna underlättar livet 'till hjuls'. Man slipper nu sitta vid datorn och låta Google Maps räkna ut sträckan som cyklats. Man läser av direkt - under färd. Kul att hålla lite koll.

Den skäckiga hästen är sannolikt en tinker, resandefolkets hästar. Kunde inte låta bli den. Har alltid beundrat de små vackra välgjorda djuren i leksakshyllan från Schleich. Naturtrogna och därmed lite dyra. Ack vore jag barn igen skulle jag ordna en hel lantgård och bygga upp komplett. Nu köpte jag två, denna och en fjording.Och tänk att tinkern har små skor också... Man kan unna sig en hel del genom att sluta röka :-)

Kyssträden står i skogen här intill. Bundna till varandra i en långkyss under livslång samvaro. En björk och en ek.

Höskörden räddad häromkring. Inte till midsommar som brukligt, men ett par veckor senare. När det fina vädret kom var alla ute och kämpade, bråttom, bråttom. Men ”traktorägg” istället för hö är jag inte förtjust i. Inte samma kvalitet som ”forntidens” hässjor som vi jobbade med, men mat blir det väl förstås. Nu gläds vi åt finfina fält med ärtor (massor i år) och spannmål av alla slag.  

Landets skörd var förr av högsta intresse för hela befolkningen. Det var då landet strävade efter självförsörjning av livsmedel. Många hade nära band till jordbruket och bekymrade sig för hur skörden skulle bli. Att hjälpa till med höskörd under semestern var en självklarhet. Snacka om att dra sitt strå till stacken… De som flyttat till sta’n kom ofta hem till släkten ute på gården för att hjälpa till. Inom försvaret fanns s.k skördepermis (klicka på bilden intill) så att beväringarna kunde åka till hemgården och skörda. Men det krävdes ett intyg om att man verkligen behövdes till skörden. Hur många stadsbor bryr sig idag om hur det går med skörden för bönderna.

Här där vi bor, nästan på Varaslätten, blir det påtagligt. Vi promenerar mellan fälten dagligen. En skön känsla när allt är bärgat.

Den gamla bilden med beväringarna på skördepermis från Digitalt Museum. Publicerad med CC-licens, Creative Commons. Foto Paul Sandberg, Uppsala 1941.

Långaliden och Upplo. En cykeltur på drygt två mil, halva sträckan med stigning från 85 till 135 möh. I motvind - kall motvind. Från start. Riktigt slitigt. Motigare än vi tänkt oss, men skam den som ger sig. 3,5 timme tog turen. Det blev till att kliva av cyklarna i motluten. Flera gånger.

En tur liknande fjolårets. Faktiskt tangerande Fåglumsmossen även denna gång. Väl genomförd. Utan fall eller andra missöden. Några blåmärken, det är allt. Jättekul. Man möter folk därborta i skogen också. Grannar och andra ortsbor som plockar svamp och blåbär. Riktigt blåbärsår i år, sa dom.

Holmen, Björnadal, Ugglekullen, Långaliden. Kaffe och bulle vid Upplo jaktstuga på 130 m höjd. Inte långt från "Onde pust". Dit ska jag nån gång. För att kunna säga att jag varit på en plats med namnet Onde pust. Samt till Strafftjärnsberget. Undrar vad som i forntiden utspelats där...

Från start väntade vi hela tiden på lä av skogen från den "onde pusten", men icke då...  Motvinden trängde igenom den gallrade skogen och när vi nått maxhöjden blåste det väl bara för att vi var så högt upp.

Sen äntligen nerför och över Duvereds mosse på inte fin - men väl rejäl - väg. In till Duveslätt där folket undrade om vi också var ute efter skatten. Geocashing antar jag, men nej. Skatten ligger kvar.

Därifrån följde markväg, skogsväg, stig, i nämnd ordning förbi Krösekullen till Rörmaden. Hemväg på asfalt, nerförslut och medvind... Kan det bli bättre. Bara att glida fram på 5:an. Åhej, vad lätt det gick i uppförsbackarna... 3,5 timmar tog turen, sen blev vi stående med grannen en stund i kröken hemmavé. Är detta nåt för pensionärer, egentligen? Man kanske borde hålla sig till vägar som ambulansen klarar...

Sigrid Storråda är ett 24 meter långt vikingaskepp, 5,3 meter som bredast och väger 17 ton. Byggt i ek, nitat med järnnitar och utrustat med 16 par åror av gran. En nybyggd kopia av Gokstadskeppet.

Varje roddare sitter på en kista gjord i furu. Skeppets 11 meter höga mast är av furu och kan fällas akterut. Den ryms då i skeppet.  

Sigrid Storråda var en historiskt omtvistad vikingadrottning (i Sverige och Danmark) som skall ha varit gift med Erik Segersäll och därpå, efter Eriks död, omgift med Sven Tveskägg. Hon ska enligt isländska berättelser ha varit dotter till en västgötsk storman vid namn Skoglar Toste. 

Under 90-talets arbetslöshet skrev jag en bok om vikingatiden här i hembygden där vi gör anspråk på Sigrid Storrådas verksamhet och leverne. Min dröm om västgötaspetsvalpar med namnen Sigrid Storråda och Skoglar Toste gick i uppfyllelse. Sigrid levde med oss i 14 år, Toste hos vännerna nästan lika länge.

Med den historien borde jag med egna ögon ha besett det nybyggda vikingaskeppet Sigrid Storråda redan på 90-talet, men det blev aldrig av. Det hände nu istället, i samband med ostindiefararen Götheborgs besök i Lidköping.  Tyvärr, men också självklart, såg det maffiga vikingaskeppet litet ut i jämförelse med ostindiefararen (skymtar på översta bilden). Men nu fick jag sett det iallafall.