Roger Bergkvist från Västerås fick sina "haiko"dikter om kor publicerade i tidningen Land i somras. Jag föll direkt, och fann flera favoriter:  

Numera njutes svampen bäst på plats i sin naturliga miljö. Ett test för mobilkameran. Samtliga bilder är tagna med HTC One och blev riktigt hyggliga.

Svamp är egentligen rena skönhetsupplevelsen. För ögat, alltså. Äter inte svamp sedan jag fick crohns sjukdom. Bitarna kan inte passera. En gång var jag bra på att plocka svamp och kunna namnen. Sen har många av dem förvunnit i glömskans korridorer. Men vad gör det. Många av de vackraste är ändå oätliga. Flugsvamp t.ex

Hurra - vi har hittat getter i närheten! Lantras! Bara någon mil genom skogen finns Skattegårdens Lantost i Magra med 60 getter, 20 killingar och två bockar. Såå söta Tack vare helgens konstrunda i Anten kom vi dit och sen var man fast – hos getterna. Trevligt ställe. Provsmakade och köpte Vallarost och BlåGet (grönmögel). Kalasgoda. Ska också testa getkött vid höstens slakt.

Gårdagens cykeltur till väglöst land var ett ambitiöst initiativ. Med väldiga stigningar över berg (152 möh.) och ner i raviner. Mobilbatteriet räckte precis till GPS:en, helt nödvändig vid plaskig stig genom Lärkemossen. Glada men helt slut efter 4,5 timmes tur. Spännande att utforska hembygden!

Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Vi skulle till Hagö, ett boställe mitt ute i Lärkemossens naturreservat. Höglänt beläget, omgivet av ett stort mosskomplex. På 1600-talet tog man sig dit med båt. Sedan länge finns där väg och flera boställen. Nu skulle Hagö utforskas…

Kartorna visade att det fanns stig även på de mest otillgängliga ställena. Och då ska det gå, tänkte vi. Oförskräckta gav vi oss i väg. Ja, vi var tappra hela tiden och hade väldigt skoj. Även när vi tog oss ner för slänter, ledandes cyklarna och fick använda handbromsen för att ha kontroll. Önskade oss mountainbikes, särskilt när man blockerat stigen ner i ravinen med stora stenblock. Som vi skulle över…

Google maps är enastående även i skog! Man kan aldrig gå vilse. Blå prick visar ens belägenhet på satellitbilden. Uppgjord rutt följdes minutiöst. Mossen var bara ett ’litet’ hinder. Bytte till medhavda stövlar, Husbonden hade struntat i den detaljen...! Sen gick det uppför! Och uppför! Minst en halvmil leddes cyklarna. När vi väl nådde väg igen var stigningen så grym att vi gick då också. Tur med vädret, skog, berg, mossar och vackra vyer.

Efter mycket upp och ned, avgrävd väg och en vägbom nådde vi åter känd mark… Här är ju Långaliden! Rast nr två. På hemväg. Resten gick som en cykeldans på bekanta vägar.

Lärkemossen är en av sydvästra Sveriges mest intressanta mossar som med Fåglumsmossen bildar ett 10 kvadratkilometer stort myrkomplex med raritetsrik flora och fågelliv. Bildat 1981. Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden Natura 2000. Lärkemossen ingår i sex socknar. Mossen delas i två delar av en inkilad bergskedja där bl.a Hagö ligger.

Vi bor där slätten övergår i skog. Det är alltså bara platt åt ena hållet. Mot sydväst kan man gå i skog ända till Göteborg. Till Risveden, Västsveriges största sammanhängande skogsområde - ett vidsträckt vildmarksområde mellan Göta Älv och sjöarna Mjörn och Anten, har vi cirka två mil.

*  Ber om ursäkt för mobilbilderna. Stora kameran var med, men jag orkade inte hiva upp den var gång.

… en plats jag hört nämnas många gånger av ”morbror Sten på Gnicke". Där gör ån Nossan en krök efter att ha kommit ut ur Tegaskogen och där har ”hôlja” bildats. Det blev aldrig av att jag såg hôlja då, men nu skulle det bli. En cykeltur på ca 2 mil. Husbonden och jag stack iväg efter fågelbestyren.

Ena hôlj… är en vattenfylld sänka eller fördjupning i vattendrag - en hölj, flera höljor. “Hölja, även hölj, fördjupning el. utvidgning av sjö el. å”. Där ån eller bäcken gör en krök bildas ofta en liten vattensamling, en slags håla med stiltje i flödet, dock aldrig helt stillastående.

På 1800-talet fanns här två kvarnar där Nossans vatten rann in under den lilla valvbron, nu tämligen igenväxt. Flödet i ån Nossan går idag inte alls att jämföra med hur den en gång såg ut. Sänkningen av vattenståndet i Fåglum genomfördes i slutet av 1800-talet med två meter – bergknallar och annat som var i vägen för ett jämnt vattenflöde sprängdes bort. Ett led i utdikningen som gav åtskilliga fler hektar åkermark.

Hölja ligger vid Baltorps kvarn, nämnd i skrifter från 1500-talet som Baratorpa Qwarn, Fallet brusade fast de värsta regnen runnit bort. Man kan föreställa sig hur det en gång brusat med två meter högre vattenstånd. En av kvarnarna finns kvar som byggnad, dock utan sin inredning.  Paret Åhlvik som bor där visade vänligt runt och berättade.

Strax därpå hamnade vi hos Ove Eriksson/Naturfotograf som bor naturskönt vid ån – alldeles intill en vacker medeltida stengärdsgård som avgränsade utmarkerna där byns alla djur betade intill Nossan. Han är prisbelönt fotograf med inriktning på natur och kulturmiljöer, odlingslandskap och skärgårdslandskap. Kunnig i växter och biotoper, djur och fåglar. Han blev bl.a Nordens Fotograf 2001 och värnar ängs-, hag- och våtmarker samt småvatten och har skapat flera dammar på sin gård.

Ove guidade oss villigt och engagerat bland flera rara växter. T.ex klockgentianan som är värd åt alkonblåvingen. Ja, det där var så invecklat att jag måste läsa på.

Fulltankade med upplevelser och ny kunskap lättade vi ankar för hemfärd. Tiden hade gått… tre och en halv timme tog turen och vi blev alldeles för sena hem till lunch. Medhavt godis snaskades för att hålla hungern borta. Tämligen uppiggade blev vi av att se arbetena med nedgrävning av fiber i grannsocknen. De är på väg mot vårt håll…

Nu blir det nåt grisaktigt igen... Kan inte avhålla mig från besök på svingården där suggorna går ute med sina ungar. Suggorna föder även i sina plåthyddor, och ungarna som i lagården med högt i tak måste ha 'gresalampan' (värmelampa med infrarött ljus) att krypa under behöver inte det i sina hyddor där det är lägre i tak. Så berättar frun på gården, där grisarna bor. Filmen om den från 2013 kan ses HÄR.

Vägatorp har alltså smått igen. Suggorna föder två kullar om året. Dessa är drygt två veckor gamla, om fem-sex veckor är de leveransklara till smågrisförmedlingen för att födas upp till slaktsvin på annan gård. Såvida inte gården själv har sådan, det glömde jag fråga. Den bruna färgen i nassarnas teckningar kommer från rasen duroc som används i avelsprogram.

Många bilder blev det. Kan inte välja bort. Älskar dessa djur som har humor och ett i grunden snällt sinnelag, fast de kan brusa upp om de blir upprörda. Och när de går så här får ungarna möjlighet att träna social samvaro. 13 suggor med i snitt 13 ungar vardera blir cirka 160 nassar i en stor och rymlig kindergarten. Här kan de brottas med andra så det ryker och stärka musklerna. Smågrisar blir ibland bli lite väl heta på gröten när de slåss, och då kommer mamma och avbryter.

Här kan både vuxna och små böka och rota av hjärtans lust i en stor hage, gå bort i ett hörn och äta mjöl, dricka lite ur en kran där det också bildats en präktig gyttjepöl för dem att rulla i. Och så nersmorda de var...! Kolsvarta. Och en gång i timmen är det dags för digivning, då lockar suggan på barnaskaran och går och lägger sig varhelst det passar och "ruffar ner mjölken" som det heter. Syftar på ett speciellt läte som de då har.

Dagen efter blev det ännu en tur med Väninnan och make som behövde få se detta :-)

Här kan vi snacka om grodperspektiv på fågelperspektivet, hehe. Man hamnar alltid i underläge mot svalorna, lufthavets verkliga akrobater. Stämningen de där dagarna när det händer, att t.ex 82 svalor samlas på hustaket med sina flygövningar blir alltid så magisk. De tar över hela tillvaron. Inte bara luftrummet. De är överallt. Flyger ut, kommer tillbaka, landar, kvittrar sitt typiska kvitter med knorr på slutet. Man kan inte sluta titta. Och ganska oskygga är de också vid såna tillfällen. Tror jag det... högt däruppe!

Utöver filmen i förra inlägget blev det en del bilder också. Har redigerat, förkastat, lagt ut på facebook - både på min sida och en som heter Vi som älskar fåglar. Den sistnämnda rekommenderas för alla som älskar fåglar. Fantastiska bilder på våra bevingade vänner tagna av fantastiska fågelfotografer. Stundtals får man komplex för oftast är det totalt felfria bilder med hög skärpa. Inget man kan skryta med här, men här kommer en kvalkad med Lilla Husets svalor, anno 2014, som jag gärna delar med mig av.

Det var änna lite svettigt att få till den här filmen med 82 svalor på taket. Lite knepigt med svalfilmning... 1) man måste passa på när de är där, 2) de är små och 3) det går fort. Hur som helst är det en upplevelse när de är här. Man kan liksom inte ta ögonen från dem. Mest ladusvalor den här gången och några hussvalor.

Absoluta favoriter här är ungarna på tråden som tigger, matas, gnabbas och följer föräldrarna i skyn med parallella huvudrörelser. De är bara för goa.