När vi ändå var i Borås häromdagen tog vi förstås också en tur inne på Tropikhuset som ligger vägg i vägg men i övrigt är helt fristående. Lika bra att passa på. Både sevärt och intressant med massor av ormar och ödlor. Är inte särskilt ormintresserad men gillar ändå att studera dessa fascinerande djur. Här fanns allt från skallerormar och kobror till huggormar och mambor. Ganska maffiga storlekar. Tropikhuset som startade 2006 kallar sig "Sveriges största giftormsutställning" men det finns också ogiftiga ormar, spindlar och skorpioner samt ödlor, sköldpaddor, fiskar, kajmaner och småapor.

Kajmanerna ja... här frös man till en stund. De kan verkligen stå som statyer. Lillkameran Nikon Coolpix tjänstgjorde både här och på djurparken med den äran. Men just hos kajmanerna var ljuset inte tillräckligt och bilden är suddig. Vi undrade om de verkligen var levande, man kan knappt se om de andas. Det är bara under halsen man ser huden röra sig. Och så tycker jag ju krokodiler är så söta med sina stora leenden... :-)

Ganska kul var också den stora 40-kilos sköldpadda som vandrade omkring i lokalerna på tassande fötter. Det hördes ett svagt hasande som av tofflor när han kom gående. Jag skrev aldrig upp vilka arter som finns på bilderna.

Fyra timmars vandrande satte sina spår. Vi stapplade ur bilen när vi kom hem. Släpade oss in i huset. Vidare till hammocken med kaffe för att pusta ut. Vi kommer att känna av det här i flera dagar. Ändå går vi sex km dagligen, men då i raskare takt. Här var många stigningar att ta sig upp för.

En riktigt lyckad utflykt på Borås Zoo. Såå längesedan vi var i djurpark. Och mycket hade ändrats sen sist, bland annat en ny björnanläggning med ljuvlig plaskdamm. Hyggligt varmt med efterlängtat trevligt sommarväder.

Vi vet… Kolmården är större. Där var vi senast på 1980-talet. Men Borås har vi på nära håll och trots sin mindre yta är det en riktigt fin djurpark med 80 arter. Anlagd 1962, tidigt kallad för ”Sveriges första Afrika” med flera arter tillsammans på Savannen. Känd för framgångsrik gepardavel.

Inträdet är dyrt. Men man ska inte klaga. Djurparker räddar många arter från att försvinna. Snart är det kanske bara i djurparkerna vi kan se elefanter och norhörningar t.ex  Är såå tacksam för att de finns.

Var och hälsade på vännerna utanför Mariestad för att se den nya lilla valpflickan Lycca. Italiensk vinthund möter stor ungrare på bilderna. Magyar agar – ungersk vinthund. Bedårande syn med den stora skillnaden i storlek. Hellegod. De får normalt inte leka med varann för den stora snälla Nòri vet inte hur stark hon är. Och den lilla vet nog inte hur liten hon är… Och inte lär hon bli särskilt mycket större heller... Familjen har därtill fem whippet.

Aurorafjärilen har jag missat hela livet. Plötsligt flög den här. Två hela dagar. ”Rastlös, livlig, en som aldrig satte sig att vila och som man inte kunde komma närmare än en till två meter”, skrev en kännare på nätet.

De vackra färgerna väckte intresset. Jag gick efter för att se den sätta sig, vilket inte skedde den dagen. Morgonen därpå satt den i prästkragarna... Hämtade kameran utan större hopp. Så länge skulle den väl ändå inte vila… joodå. Fotade först på långt håll, sen närmare. Gick runt och fotade på en halvmeters avstånd. Strax började han, för det är hanen som har de orangea färgerna, vika ut vingarna för att flyga på nytt.

Rödfibblorna som vi bekantade oss med i höstas och hämtade hem från mannaminnets torraste vägkant har förökat sig och trivs perfekt i bättre jord.

Ärlan har fått ungar igen. I år är paret hemlighetsafullare än på länge så vi trodde inte de häckade hos oss. Plötsligt härdes matning från taknocken som förr om åren och vips en dag satt ungarna på taken. Nu bygger de genast på nästa bo. Fyller på med fler bilder ur vardagen.

Grannen har tio tjurar i flock i hagen utanför vår trädgård. Några är äldre och rätt bamsiga, andra är yngre. Tacksamma fotoobjekt för det mesta. Ny hästpingla till entrén. Ett stånd vackra dubbla (?) vallmo vid morgonpromenaden. Sommardagarna går i väntan på värmen, men egentligen är det rätt hyggligt väder. Husbonden och jag slutade ju röka den 1 Maj, och det går fortsatt bra. Vi travar runt på promenader varje dag för att undvika gå upp i vikt. Och DÅ är temperaturen perfekt :-)

Har nu lagt min röst på Sveriges nationalfågel. Koltrasten har haft titeln sedan en omröstning bland DN:s läsekrets 1962. En lite väl snäv krets, menar nog de flesta. Nu har Sveriges Ornitologiska Förening en stor omröstning på gång. Med fyra röstningsomgångar fram till 31 augusti. Första omgången är genomförd och nu återstår 40 arter att rösta på.

Man får ha tre favoriter i detta skede. Mina favoriter valdes bland de arter som faktiskt stannar och genomlever vår svenska vinter. Hur mycket jag än älskar svalorna, sädesärlorna, koltrasten m.fl så är de ändå "utlandssvenskar" som lämnar kylan och oss under vintern. (Bilderna är lånade från SOF-net.) 

Mina tre favoriter är korp, domherre och större hackspett. - utan inbördes ordning.

Kom inte ut så tidigt som tänkt, men det blev en lien filmsnutt på svanlägret i alla fall. I blekdiset från en uppgående novembersol, precis som det ska vara så här års. Autentiskt. Nu var svanarna längre bort och själv var jag andfådd efter promenaden efter att - helskinnad - ha klivit över en taggtråd. På kameraskärmen upptäcktes att där också visas en hel del kanadagäss. Hela tiden anlände nya svanar. Och kackelkonserten är mäktig, bara 500 meter från vårt hem. Åkern har blivit ett litet Tåkern ;-)

Rarast i videoklippet är ett par som återfinner varann efter landningskaoset. Närmare slutet, cirka 2:50 in i filmen ses han (?) i bildens centrum besviket viftande med vingarna, nästan uppgivet. Varpå hon (?) strax kliver in från vänster i filmrutan med stora kliv och påkallar uppmärksamhet och de rusar varann till mötes i en omfamning. Hellegod! Sånt gör mig alldeles bensvag. Romantik i kaoset. Så glad att jag fick med dem!

Nu är det över och förbi. Lönnens nyss så guldgula krona glesnar och de allt brunare löven lägger sig som ett täcke över odlingarna. Vackert och vemodigt på samma gång. Sommarens verksamhet som kom av sig. Allt går till vila.

Utom för en ny bekantskap som kikat upp inne i en av fågelvoljärerna. En spretig buske - eller storvuxen perenn - som skjutit upp intill apelns stam. Friskt grönt bladverk och gula blommor än i dag. Ganska saftspända stjälkar. Vi vet inte vem denna nya gäst är. Aldrig haft. Aldrig sett. Och så plötsligt... står den här. Varifrån kom den? Vem är den? Ska den stanna? Är den giftig för fåglarna? Finns det någon som sett en sådan här förut och kan artbestämma?

Ber om ursäkt för ruggigt dåliga bilder, men när det dyker upp fyra vithövdade gäster man aldrig sett förut är det viktigaste att dokumentera några kännetecken. Och så blev det. Inte mer än det. De var så rara och orädda och helt nära - först. När jag återkom med kameran var de längre bort, och faktiskt på väg bort. Synd.

Fågelböckerna gav inte tillräckligt besked, men facebookgruppen "Vi som älskar fåglar" artbestämde dem på några ögonblick. Väldigt skickliga och kunniga fågelälskare med i den gruppen!

Inte azurmes, som vi tänkte en stund - ögonstreck saknas. Inte heller snösparv - för lång stjärt. Och när vi därtill fick en jättefin länk till hjälp stod saken klar: STJÄRTMES, utan tvekan: www.bioresurs.uu.se/myller/sjo/stjartmes.htm