... vid datorn och brottas med teknik när solen skiner från klar himmel. Nä, Lilla Husets hjärntrust somnade ute i solen istället för att stånga pannan blodig med videofilmer. Och fasen vet om inte solen tog lite, trots att det är mitten av september.

"Tänk på vilodagen, så att du helgar den", säger budet. I och för sig var det inte söndag, men meningen är att man vilar från arbete minst en dag i veckan.

Sen intogs äpplekaka och vaniljsås (verkligen fluffig med OBH:s lilla röda) framför tv-reprisen av Ruths gubbar, en härlig dokumentär om dalkullan som snidat figurer och hästar från hela sitt liv. Inte samma skicklighet som Döderhultarn, men tusan så livfullt. Den timmen berikade mitt liv!

Väl inne på recensioner måste jag tyvärr tillkännage Lilla Husets besvikelse över Oldsbergs variant av Här är ditt liv. Stelt, händelselöst och ospontant. Efter förra veckans premiär med Mikael Persbrandt tänkte vi faktiskt strunta i alltihop. Ingen skugga över Gunvald Larsson himself, men programmet blev trist. Gästerna tilläts aldrig att delta och bli spontana och stämningen var fel. Så in i hoppsan stelt och rumphugget.

Husbondens fotbollsintresse tog över så vi såg avsnittet med Sven-Göran Eriksson i alla fall. Aningen bättre än premiären men vi saknar Lasse Holmqvists variant med glädje, mycket skratt och spontana infall. Herregud så roliga programmen var då. Trösterikt att Svennis haft ett normalt familjeliv trots alla mer eller mindre sanna fruntimmershistorier. Just nu känns det dock som att Oldsberg skulle låtit bli detta program.

Trevade mig fram i öknens sanddyner. Kändes ensamt, det var trögt att gå och sandstormarna ven runt skallen. Såg inte ens den minsta karavan men kunde rasta och släcka törsten i ett par oaser under min jakt på Egyptens pyramider. De måste väl finnas i närheten av Kairo erinrade jag mig och styrde kosan dit. Inte kunde jag läsa på skyltarna heller för man behärskar ju inte språket. Jojomän... efter flera irrvägar fann jag den, strax väster om Kairo. En mäktig syn. Den som kan sina pyramider vet förstås vad de heter också, men inte jag. Ja, det var en resa det! Tack vare satellitbilder i Googles kartor. Vilka möjligheter!

På förekommen anledning tillkännages härmed hur jag copyright-märker mina bilder. Har fått en fråga om detta. Ifall det intresserar fler tar jag upp det här.

• Copyrightloggan hittar man i Infoga-menyn från Word, Infoga/symbol. Där hittar man för övrigt mycket användbart och roligt.
• Tecknet finns i fonten Symbol.
• Markera och infoga i worddokument. (Jag brukar ofta kopiera det jag ska använda till ett mail som sparas i mapp i Outlook Express för att det är lätt att komma åt därifrån. Men det är jag det...)

När man lägger in tecknet i epost ändras det nog till ett ã (a med överliggande diakrit, kallad tilde). Det vete f-n hur det går till, men så är det... Den vetgirige kan läsa om tilde i Wikipedia HÄR, det gjorde jag… hehe.

Byt till fonten Symbol så kommer C-tecknet fram igen. Detta fenomen är bra att lära sig för den här växlingen sker även i Photoshop (så att man inte blir lika chockad som jag ;-).

Kopiera in C-tecknet på bilden och välj fonten Symbol OTT för detta.

För övrig text väljs en vanlig font.

När texten är klar måste man gå ur T-verktyget till ett annat innan man kan spara ner bilden.

(Detta är hur jag har lärt mig på egen hand. Det kanske finns fler sätt, och enklare sätt...?)

Info om Copyright finns på Wikipedia HÄR.

Hoppas det blev någorlunda användbart.  Lycka till!

----------------

PS. Här kommer ännu ett knep efter vägledning från Ruth som är en fena på datorjobb.

Alltså: för att få ©-loggan på bilder i Photoshop används Alt och 0211 eller 0227.

För att få fram ©-loggan i word eller bloggen används Alt och  0169.

Alla vägar bär till Rom, även om vägen är lite stenig och krokig, hehe.

Detta PS har lagts till i efterhand.

En av världens mest kända klockor, Big Ben i London, fyller 150 år i år.

Big Ben slog sina första slag den 11 juni 1859. Det är klockan, inte klocktornet, som heter Big Ben. I tornet finns sammanlagt fem (slagklockor) vilka ingår i tornurverket Great Clock of Westminster. Den största av dem hänger i mitten och kallas Big Ben, officiellt Great Bell.

Tornurets vackra och världsberömda klockspelsmelodi ingår i den engelska psalmen 37 med texten: All through this hour / Lord be my guide / And by Thy power / No foot shall slide.

För den notkunnige lyder melodin: f-a-g-c - f-g-a-f - a-f-g-c - c-g-a-f. Kan höras på You Tube-film nedan, se även notblad. Melodin spelas heltimme, samt timslagen, varje dag i BBC Radio 4 som signatur inför nyhetssändningarna. Detta kallas Cambridge Chimes (eller Westminster Chimes).

Tornet där klockan hänger är 96,3 meter högt. Klockan väger 13,8 ton. Klockan har tickat på utan större problem under alla dessa år.

Källa: Wikipedia med fullödig info om Big Ben HÄR.

En av pappas vänner begravdes i dag och vi var där. En stor begravning med Byns mått mätt, med minst 150 personer från när och fjärran. Bara avskedet tog en timma när alla i tur och ordning gick fram till kistan.

En fin begravning av en omtyckt lärarinna, även känd som Sagotanten. Efter pensioneringen har hon nämligen läst sagor på dagis samt besökt äldre och läst för dem. Bland dem som tog ett sista farväl fanns många kolleger, gamla elever och föräldrar.

Något som förvånade var mängden svarta kläder. Jag trodde bruket med svarta kläder var borta, men här var alla mer eller mindre svartklädda. Min ljusbruna mockajacka såg riktigt skrikig ut.

----------------- 

Ja, nu är man tydligen i den åldern...

Bara veckan innan jordfästes ännu en av våra bekanta vars urna kommer att placeras i columbariet på avlägsen ort. Ett sällsynt bruk för vår By där vi oftast bara väljer mellan urnlundar och minneslundar och föralldel fortfarande många kistbegravningar.

Wikipedia bekräftade min tanke om ordet Columbarium; en offentlig lagring av askurnor med små urnskåp ovanpå och bredvid varandra.

Sådana rum ligger ofta i anslutning till kyrkor eller kan vara delar av ett mausoleum.

Ordet kommer från det latinska columba för duva. Ursprungligen betydde  columbarium duvslag. Man förstår liknelsen och bilderna visar hur vackert det kan vara.

Ibland blir det bara för dråpligt. På radio hördes den lågmälde politikern Gunnar Hökmark i en animerad diskussion om EU-parlamentets aktuella omröstningar.

Plötsligt hörs han säga "ål och kolja"! Han menade förstås kol och olja. Det blev faktiskt riktigt kul. Det är rätt sällan som felsägningar blir sådana fullträffar.

Motvilligt måste jag tillstå att jag gillar den där killen, trots fel parti. Han verkar gedigen på nåt sätt. Pratar lugnt och strukturerat och har en trevlig skånsk dialekt.

Apropå ål och kolja tänker jag på den gamla progglåten med gruppen Contact:

Det finns inga fiskar kvar
Inte ens en grå liten kolja
Det finns inga fiskar kvar
Sardinen la sig själv nyss i olja

Ro, ro till fiskeskär
Inga fiskar finns det där
Ro, ro till fiskeskär
Fisken är en blek schimär

... osv

Bilden på Tråvads spinneri i lokaltidningen sände tankar till bygdens forna industrihistoria med sina gamla byggnader mer funktionella än vackra men som betytt så mycket för orten, regionen och landet. Industrihistoria handlar om gårdagens människor, om traditioner, folkrörelser, våra far- och morföräldrars historia och om en industriproduktion som vid sekelskiftet 1800-1900 gick på högtryck och där människor såg ljust på framtiden.

Tankarna ledde mig till en fantastisk hemsida om Västsveriges industrihistoria med bild- och filmarkiv, journalfilmer, arbetslivsmuseer och besöksmål. Dit måste jag återvända och frossa i nostalgi och fakta.

Tanken hamnade snart på spinnhus som var något helt annat. De förekom 1724-1825, kallades förbättrings- och straffanstalter men var i praktiken kvinnofängelser. Där samlades kvinnor för allt från lösdriveri till barnamord, levnadsomständigheter, andra brott, häktning och domstolsbeslut. De placerades på spinnhuset och fick ägna sig åt att spinna garn. Kvinnor som t.ex bara haft samlag med en man utom äktenskap kallades prostituerade och placerades på spinnhuset. Rysansvärt.

Ödelagda industribyggnader blir tyvärr ofta hemsökta av hemlösa eller kriminella element. Hur många filmer har man inte sett där poliser och banditer smyger på varann i den farliga miljön, hur ett gammalt band med vagnar plötsligt börjar gå och… ja, vi kan historien.

Just så blev det för spinneriet i Tråvad fast det visste jag inget om…då (läste väl tidningen slarvigt). Spinneriet var ett välkänt tillhåll för nazister, ser jag nu på nätet. Det blev deras kursgård istället för rehabiliteringscentrum för funktionshindrade för att kommunens ansökan för att utnyttja förköpsrätten kom in en dag för sent! Man saknar ord...

Antifascistisk aktion (AFA) tog på sig ansvaret för branden som ändade byggnadens öden och äventyr.. och slutligen revs byggnaden förra sommaren. Så det kan bli.

En sann historia ur levande livet för sisådär 30 år sedan... 

Denna historia handlar om en harlekintecknad grand danois-flicka vid namn Olivia. Grand danois är som många vet en av de större hundraserna, modell kalv. Olivia var ingen undantag. En svartvit kalv på knappt två år, mycket välutvecklad inte minst på höjden samt en yster och glad människoälskare.

När Olivia var på promenad i samhället med matte Lisa skulle just en äldre dam passeras. Damen stod och tittade i ett skyltfönster. Innan matte visste ordet av hade Olivia rest sig på bakbenen och omfamnat den äldre damen bakifrån med armarna uppe på hennes axlar. Matte blev fullständigt skräckslagen, väl vetande vilken tyngd och vilken chock detta kunde medföra.

Den äldre damen vänder sig chockad om och utbrister lättad:

"Åh, vilken tur! Jag trodde det var en karl".