Uddevallaresan började här.

Jag kallar den ibland för Klippvägen. Kustvägen. Eller Södra Infarten. På ett äldre vykort stod det Kustlandsvägen. Men den heter Göteborgsvägen. Vägen mot Göteborg, alltså. Och är därför den infart till Uddevalla jag lärde känna först. Den vackraste stadsinfart som finns. Den ingick förstås i minnesresan häromveckan.

Mest kom vi med tåg för att hälsa på mormor. Familjen hade ingen bil. Men när vi kom med någon av morbröderna i bil så blev det denna vägen. Den har för alltid gjort djupt intryck på mig. Skönt att den är kvar. Uddevalla tycks vara en stad som tar vara på sina pärlor. Vägen byggdes 1908 – med statsbidrag, förtäljer en inhuggen tavla i berget. Tydligen var det sällsynt med statsbidrag.

Utsikten där har alltid varit vacker. Förr i världen fanns inte Uddevallabron över Sunningen, men den förstör inte alls utsikten. Tvärtom. Strax nedanför vägen ligger Gustafsbergsbadet. Där vid Lindesnäs börjar Uddevallas nya Strandpromenad, klar 2006. En 9,3 km gång- och cykelväg genom hela staden som 2009 utsågs till Sveriges Vackraste Väg av Vägverket. Den tilldelades Vackra Vägars Pris. Spektakulär fastsättning i berget just här.

Det märkligaste med hela Uddevallaresan var nog Tureborg - lekplatsen som aldrig försvann. Trots den mäktiga Bäveån och besöket på I 17, Kungliga Bohusläns Regemente, där pappa gjorde lumpen - och indirekt är skäl till jag alls existerar - så tog Tureborg priset.

Hela mitt liv har jag undrat vad Tureborg var. Bilder i familjealbumet visar mamma och pappa där uppe 1948, året innan jag föddes. Och från mormors väg pekar en skylt med namnet Tureborg ut ur stan. Dit ska jag någon gång, har jag tänkt varje gång. Inte så att det var hemligt, men som liten har man många tankar och infall som ska verkställas så frågan blev väl aldrig utredd. Det är den nu - när borgen nästan är borta. Att den brann när jag bara var ett år kunde jag ändå inte gjort något åt.

Ture Malmgren (1851-1922) som grundade tidningen Bohuslänningen är upphovsman till borgen Tureborg. En plats för drömmar om medeltiden. Bygget påbörjades 1899 på det 106 m höga berget och pågick till 1912 men blev aldrig helt klart. Efter Malmgrens död 1922 fick borgen förfalla. Den härjades 1950 av en förödande eldsvåda. Förr var det en festplats för societeten, sedan var det lekplats för flera generationer uddevallabor. Slutligen har den vandaliserats genom åren.

Sommarens utställning på Bohusläns Museum visar historiska spår och visioner för framtiden. Den är producerad av Sällskapet Tureborgen som också nyligen röjt omgivningarna från sly så att platsen åter blivit tillgänglig för allmänheten. Vi är dem evigt tacksamma för detta, annars hade jag aldrig kunnat ta några egna bilder av Tureborgsruinerna.      

Sällskapet har startat en blogg där man visar många historiska bilder och fakta. Sällskapet har också en facebookgrupp och där har jag förstås gått med. På Digitalt Museum här på nätet ligger massor av bilder på gamla Tureborgs storhetstid samt den förödande branden.
Äntligen har jag egna bilder - i både kamera och huvud.