En tre meter hög aroniahäck klipptes ned jäms med fotknölarna. Lämnades endast 20-30 cm. Den där häcken har länge givits stor egen frihet om jag säger så. Gott vindskydd vid sittplatsen intill dammen. Det blev jag som tog ned den. Längesen som jag bidragit med något slags kroppsarbete i trädgården. Nu hände det. Nu äntligen fanns krafter över för att få något gjort. Bäst att jobba grundligt då… Orkade till och med att rensa upp efter mig, köra bort riset.

Mamma Mia vilka ömma händer jag har. Och fingrar, armar, ben… you name it. Att räkna upp alla onda ställen blir till en hel anatomilektion. Först klätterhortensian och sen aronian. Känner mig duktig nu.

Tuktat klätterhortensian idag. Åtgärd nödvändig. Den höll på att tränga in i huset. Herreguud vad den hade växt. Undra på att jag dragit mig för att gå upp och ansa den. Utstickare på taket och instickare i badrumsventilen. Hade därtill rundat hörnet och var i färd med att flytta stupröret. Lite som i sagan om Jack och bönstjälken.

Halvmeterlånga grenar rakt ut från väggen hindrade mig att komma nära. Det blev till att börja där. En riktigt grov tuktning innan jag var klar. Den där kan man inte ge fria händer, den saken är klar. Den tog hela förmiddagen.

Sen hjälpte jag Husbonden som klippte häcken utmed vägen. Han klipper med elhäcksax. De tålamodskrävande avsnitten lämnar han åt mig - de som ska tas från stege, med sekatör eller grensax.

Medan han for vidare på den åkbare gräsklipparen gav jag mig i kvällningen på aronian vid dammen som blivit mer än 1,5 meter för hög. Frågan är om inte den ska kapas jäms med fotknölarna eller nåt sånt. Vi får se…

Det var länge sen som jag orkade hjälpa till med häckklippning å sånt. Bra för folkhälsan. Och kul. Men du milde tid, vilken träningsvärk jag fått. Gått på stegar, klippt med händerna högt. Ajajaj… 

Men det fattas inte så mycket som man kan tro. Djungelgurkorna (melothria scabra) blir inte längre än 3-5 centimeter. På bilden är de 2 cm. Enligt fröhandel på nätet är smaken sötsur. De kan användas färsk i sallad, inlagd som syltlök eller i sockerlag som dessertfrukt. Så många fler har vi väl inte heller. Bättre lycka nästa år. 

Vi har förstås också lite vanlig slanggurka i växthuset också. Men inte den allra största sorten. Vår sort blir ungefär hälften så långa. Riktigt behändigt faktiskt.

Ujujuj, kära nån…. fara å färde, SOS - alarm och blåljus!

Stackars lilla tvestjärten medföljde av misstag tidningen in från brevlådan. De bor ju där som alla vet. Och hon har ungar också. Blixtsnabbt insåg jag att hon inte skulle hitta dit igen om hon förlorades på fel ställe. Rädda vad som räddas kan. Tänkte på allt man läst om tvestjärten som den ömsintaste av mödrar i naturen. Medan hon kravlade med utspärrad klo i diskhon letade jag febrilt efter burk med lock. Och strax kunde hon räddas till brevlådan igen. Där är det nu fyra ungar såg jag (se bilden). Hon kutade först runt kanterna men kände snart igen sig och kunde sänka den där garden. Hon la de sig sen som vanligt i ett hörn och vaktade sina små (se bilden). Puh... en god insats. 

Det byggdes en gång med glädje, noggrannhet, omsorg och stora förhoppningar för framtida generationer med rum för många. Det är ett stort hus. Många år har förflutit sedan dess. Mycket har hänt. Fantasin kan lätt skapa scenarier. Men på många, många år har inget hänt. Alltför många värden går till spillo på landsbygden i hus som lämnas vind för våg. Varför måste det sluta så här...  

I går besöktes kompisen Eva-Britt och hennes getter. Ny bock, jordens snällaste, och hans två nya killingar. Mammorna är ett par år, men det var deras förstfödda. Alltså borde bästa kameran tagits med. Men när energin inte räcker så blir det därefter. Lillkameran följde med istället men gjorde softade bilder… De såg ut som om vaselin strukits på linsen. Suck...

Snacka om fotoproblem. Storkameran har flyttat fokuspunkten och bör kanske åtgärdas. Lillkameran har en lättåtkomlig ratt som vrider sig vid de mest olämpliga tillfällen och då ger softade bilder. Det hände nu.

Storkameran tas bara med när ambitionen är på topp, bl a för att den är tung. Suck... jag blir så trött. Men mobilkameran kan överglänsa dem båda – ibland.

Förra gången jag fick softade bilder skrev jag upp hur jag gjorde för att alls kunna visa dem i bloggen. Då blev resultatet hyggligt. De åtgärderna räckte inte nu, men publicerar några bilder ändå. Killingarna var som bergsgetter när de gick på den branta väggen. Härliga djur.

Vi hann också med besök hos svägerska och svåger som är hemma från Kanarieöarna där de bor mest hela året. Tur att de ännu har lägenheten i Örebro kvar, annars vet man inte hur vi skulle setts. Fast vi ringer ju via Skype ganska ofta.

Tre månader har gått sen vi slutade röka. Husbonden och jag. Det har gått så himla bra så vi fattar det inte. Inget röksug, inget hjälpmedel, ingen viktökning eller nåt. Och en massa sparade pengar.

Men vi promenerar och cyklar en del. Äter mindre godis. Tänker på vad vi äter. Allt för att INTE GÅ UPP I VIKT. Det har vi bestämt. Ett litet jubileum alltså.

- Nu är jag ganska trött på det här. Sa Husbonden en dag. Jag instämde med fulla hjärtat.

Saken gällde vårt köksbord. Vårt kära gamla köksbord som vi haft i nästan 30 år. Som jag en gång ritat nya svarvade ben till. Allmogeblåa blev de och stolarna. Skivan i lackad furu.

Men det var inte det utmärkta bordet vi var trötta på. Utan på den allmänna trängseln. Och att någon alltid måste flytta sig från sittplatsen för att någon annan skulle komma in i kylen eller frysen. Tålmodiga har vi varit – i 20 år. Men nu fick det räcka.

Ett runt bord måste vara det rätta för ett litet kök. Jag skissade och mätte. Husbonden letade på IKEAs sajt. Dagen efter var vi iväg. En trevlig och inspirerande dag på IKEA i Uddevalla. Och hemförandes båd’ bord och stolar. Montering vidtog intill sena natten. När Husbonden fått fram De Walten gick det som en dans. Mycket nöjda kunde vi knappt slita oss från vår nya matplats. Jösses, vad plats vi fick över.

Vi kan nu kuta runt hela bordet, de nya kyl- och frysdörrarna kan öppnas oberoende av gäster vid bordet. Även diskmaskinen kan öppnas om så önskas. Men det var någt som saknades... Det bidde en matta också, från Vargön, dagen efter.