Äntligen for vi mot Västerhavet och den röda bohusgraniten. Små asfalterade gator ringlade sig mellan husen i små idylliska fiskelägen, det ena numera flottare än det andra. Putt putt putt putt… lät båtmotorerna på tomgång, en svag bris slog rytmiskt flagglinorna mot sina stänger, vattnet kluckade mot båt och bryggor.

När vi sett oss mätta på bryggor och sjöbodar ville vi uppåt. En vänlig kille visade ’sin’ klätterväg för att få se allt von oben. Taklök, vildkaprifol, lavar och rött gräs kantade stigen. Så här har jag inte klättrat sen barnsben, det känns nu  i helt nya muskler. Här fick jag de vykortsmotiv jag längtat efter. Minnen från västkusten, men nya platser.

Denna gång for vi bortom Uddevalla och Orust. Husbonden och jag besökte bohuskustens pärlor Grundsund och Fiskebäckskil. Samt efter bilfärja över Gullmarn även Lysekil – Staden vid havet. Indendera tidigare besökt av någondera. Havets Hus i Lysekil avhandlat i tidigare inlägg.

På caféets toadörr satt en lapp (se bild) där man söker statister till höstens nyinspelningar av Saltön… Där fick man sig en nyhet… men, nej vi letade inte efter Saltö-platser. Grundsund på Skaftö är inspelningsplats i Viveca Lärns tv-serie Saltön.

Världens sötaste turistkarta över skärgården mötte oss på stor skylt (se bild). På tal om det m å s t e  vi skaffa ny bilkarta. Inte visste vi att 44:an nu går utanför Uddevalla rakt mot E6:an. En hysterisk stund var vi lite vilse. Strax fann vi oss i galopperande framfart mot Uddevallabron, vars existens vi då inte ens visste om. Bron över Byfjorden har funnits i femton år!!!

”Milde tid”, kved jag, ”det är Svinesundsvarning på den där”. Pylonerna stack upp som spjut. Broar ger oss båda lite dödsångest. Vi vill absolut inte titta ner i vattnet… ooooh, vidrigt. Trots sin segelfria höjd på 51 m och nästan två kilometers längd hade bron trevliga siktskydd så man slapp få svindel. Puh.

Minnesstenen vid Grundsunds kyrka över fiskare och sjömän omkomna i sin yrkesgärning från 1800-talet och fram till modern tid var tankeväckande. Fyra sidor fulla med namn.

Inte sista gången vi reser till Västkusten. Mycket kvar att uppleva där.

Idag var vi på Västkusten (bästkusten). Havets Hus i Lysekil var ett efterlängtat mål – och verkligen speciellt. Detta är ett av de ställen vi aldrig kunnat se medan vi hade hundar. Hundägarskap är bundet.

Tur som tokar hade vi också. Fisken matas endast två ggr i veckan, bl a på tisdagar. Kl 14.00 var en av tiderna. Och just då var vi där!! Det här satte verkligen fart på livsandarna.

Matningen sker med dykare som går in till fiskarna och ser till att varje fisk får sin del. Bläckfisk på menyn idag. Att rockor kan se ut som om de har ansiktet på undersidan visste man inte. Och hälleflundran var en klump som jag där och då bara förälskade mig i. Det sa bara klick… Och hur klumpig en fisk än ser ut är den smidig och snabb – som fisken i vattnet. Tunnelakvariet uppfyllde alla förväntningar. Verkligen närkontakt. Riktigt stora rödspättor och sandskäddor var livliga och simmade omkring, men blev tyvärr suddiga på mina bilder. Alla arter är hemmahörande eller på besök i Västerhavet. Men ett gäng rötsimpor utgjorde en makaber syn då de såg ut som om någon spetat upp dem längs vrakets reling. Man fick verkligen leta efter livstecken, och visst andades de... puh.

"Havets Hus grundades 1993 och är i dag ett av Bohusläns populäraste besöksmål. 80 000 besökare varje år. Man samarbetar med WWF och har sedan 2002 tillsammans med Havsfiskelaboratoriet SLU återplanterat cirka 60 akvarieuppfödda hajar i Gullmarsfjorden.

Inom Havets Hus finns sammanlagt 40 akvarier – från tunnelakvariet som innehåller 140 000 liter saltvatten till de minsta som rymmer 70 liter. Vattnet till Havets Hus tas in kontinuerligt från Gullmarsfjorden på 32 meters djup. Saltvattenhalten ligger runt 30-33 promille och vattnet är av mycket god kvalité, det vill säga med god syresättning och fritt från föroreningar. Detta är en förutsättning för att fiskarna och djuren ska må bra." 

Om en e’ från Göteborg och med ostindiefarare i släkten så e’ man ju nästan tvungen att se Ostindiefararen Götheborg när hon nu seglar i Vänern och gör strandhugg i närbelägna städer. Sagt och gjort...

Husbonden och jag var sugna, men befarade köer och trängsel. Men en mulen dag kunde väl passa, sa vi och for iväg till Lidköping. Snabbt - innan vi hann ändra oss.

Hela hamnen luktade tjära. Varm tjära. Det knirkade i tåg- och trävirke där hon låg förtöjd. Maffigt med de enorma masterna och alla repstegar. Men så konstigt… Skeppet kändes mindre än man trott, men å andra sidan var ju seglen halade. Ändå är Ostindiefararen Götheborg världens största oceanklassade segelskepp byggt i trä, enligt Wikipedia.

Om pappa levt hade han absolut velat se skeppet. Särskilt med en ostindiefarare i släkten – farfars farmorsfar kofferdisjömannen Anders Björk (1798-1868). Dock för ung för att ha varit ombord på den gamla Götheborg som så snöpligt förliste vid Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp 1745. Vår anfader Anders Björk hann dock med några resor i tidiga tonår innan Ostindiska Kompaniet upplöstes 1813.

Folk köade i en strid ström för rundvandring på däcken. Vi hejdade en impuls. Kände att vi av ålder och visdom redan ”vet” hur det ser ut och alls icke åstundar någon selfie vid skeppsrodret. För pengarna köpte vi istället en bok om skeppet  ”Den långa resan”, härligt tecknad av Sven Nordqvist (Pettson och Findus, ni vet). Underbar teckning av skeppets alla däck i genomskärning, se bild.

Så nu har vi bilder på skeppet också. Vilket kompletterar min släkthistoria liksom bilderna på ”kinafatet” som denne Anders Björk tog med sig hem. Se blogg med bilder HÄR. Fatet har släkten släpat på sen dess ifall det skulle ha nåt värde. Storyn är rar, men nu vet vi att kinafatet inte är något kinafat. Det är massproducerat i England och endast värt någon hundring. Så nu ska det att kraschas. Sverige tronar på minnen från fornstora dar.. så även jag.

Här är så vackert att man blir andäktig. Platsen där Stallbäcken från Gendalen ansluter till Nossan är äntligen tillgänglig för allmänheten tack vare den nya gång- och cykelbron. Här råder nu stillsam idyll, något helt annat än då 1600-talets krigiska danskar sägs ha gått över Nossan längst bort till höger i bild, bortom kröken. Där vid det tidigare vadet finns hängbron vid Hagaberget som kan anas i bilden för den som vet hur det ser ut.

Essunga kommun har fått sin trettonde bro. Samhällen belägna vid åar kommer inte ifrån detta. Det krävs många övergångar. Den här som med gångväg ansluter till Höga- och Hagabergens motionsslingor har efterfrågats länge. Nu är den klar. Invigning i höst. 

Jag ville bara byta epostadress...

Visst låter det lätt (förstora bilden). Men det är stört omöjligt. Adobe undviker kontakt med sina kunder. Jag loggar in, följer länken, får ett email som tjatar om återställning av lösenordet man förmodas ha tappat. Jag har INTE tappat någonting! Då hade jag inte kunnat logga in. ”Ett Adobe-konto. Oändliga möjligheter.” står det på hemsidan. Jojo…

Sen ringde jag. "Teknisk support i Sverige sker bara på engelska" och sen räknas en rad obegripliga tekniska termer upp som alternativa val. Adobe vill inte ha kontakt. Så är det.

En del sidor är så där. Prövat olika sökvägar, hamnat på olika sidor som alla tjatar om samma ”borttappade lösenord”. En evig rundgång. Nu ger jag upp. Det ligger förstås en avsikt bakom detta. Mina två Adobeprodukter är jag nu förhindrad att fråga om i framtiden. ”Ett Adobe-konto. Oändliga möjligheter.” eller hur...?

Jag ville bara byta epost. Ty om Adobe nån gång vill skicka mail till mig, så går det inte när Telia stängt min epost. Telia vet mycket väl vad man åsamkar mig för att jag inte vill betala 100 kr/månad för att behålla epostadressen. Kundvänlighet finns inte. Men jag framhärdar.

Apple – en milsvid skillnad.

Fortsatte beta av lösenordslistan. Här gick det lätt att byta Apple-ID! ETT OKLANDERLIGT PERFEKT FÖREDÖME. Lätt som en plätt. Instruktioner på svenska, länkar som fungerade, verifieringsmail som kom direkt. Allt var logiskt genomtänkt. Högsta beröm för högsta flyt. Användravänligt är ordet om Apple.

Datorerna styr snart våra liv helt. Mobilen tog två dagar i anspråk häromveckan när laddningen inte höll mer än en halv dag. Fabriksåterställning. Hjärtat i halsgropen.

Snart vågar man inte öppna mobil eller padda. De jobbar självständigt nu. ”Systemuppdatering” ropar de liksom ut så fort man öppnar. Först mobilen. Sen paddan. Båda två samma dag. Så gör man det då. Bara trycka knappen och övervaka. Senare samma dag har paddan fått två nya appar jag inte vill ha. Förr kunde jag välja när detta skulle ske, nu gör den själv. Gillar inte detta. Det är säkert nån inställning… men jag orkar inte leta…

Har också fått flera appar jag INTE vill ha alls. Musik, film, nyheter tror dom att vi alla suger i oss som svampar hela dagarna. På engelska också! Här kommer appar för New York Times, Play music, books, videos mm. De kan inte avinstalleras heller. Ligger bara och skräpar. Sen får man ett utrop på skärmen ”din skärm har inte plats för nya appar längre, det är fullt”. Tacka för det…

Nu lägger jag alla okända appar som forsar in i en skräpmapp. Där får de ligga tills jag gör en rensning och åtminstone inaktiverar dem. Herregud…

Telia har sagt upp våra epostadresser. För att vi inte längre har ett teliaabonnemang. Vi har sagt upp den fasta telefonen och gått över till fiber. Våra TVÅ mobilabonnemang räknas inte. För att vi har kontantkort med refillkonto - inget abonnemang med MÅNADSAVGIFT. Om vi skaffar ett abonnemang med typ 90 kr per månad så får vi behålla epostadresserna. Inte annars. De raderas 31 augusti – utan pardon. Utpressning. Telia vet förstås hur mycket jobb det innebär att byta ut en epostadress man haft i 20 år.

Jag har aldrig gått med på utpressning. Så det blir att byta epostadresser. DET TAR TID. Började i kväll. Till hemsidan, gästboken, bloggen, fotosidan och allt viktigt. Vid bytet på Youtubekontot där alla mina filmer är uppladdade fick jag nästan hjärtstillestånd. Google har verkligen rört till allt för användarna genom att äga allting. Huxflux så visste jag inte om jag var på YouTube eller Google. Den försöker alltid få mig att logga in på YouTube med gmailkontot. Trodde för en stund att mitt YouTube konto försvann. Hann att tänka… okej, jag kan skapa nytt konto och ladda upp filmerna igen. Men det fixade sig. Hade gjort rätt. Puh… genomsvett och stirrande blick i en timme efteråt.

Är det så här vi ska ha det? Värre förmodligen. En vacker dag får man nog och lägger ner alltihop. Eller får hjärtinfarkt...

När vi ändå var i Borås häromdagen tog vi förstås också en tur inne på Tropikhuset som ligger vägg i vägg men i övrigt är helt fristående. Lika bra att passa på. Både sevärt och intressant med massor av ormar och ödlor. Är inte särskilt ormintresserad men gillar ändå att studera dessa fascinerande djur. Här fanns allt från skallerormar och kobror till huggormar och mambor. Ganska maffiga storlekar. Tropikhuset som startade 2006 kallar sig "Sveriges största giftormsutställning" men det finns också ogiftiga ormar, spindlar och skorpioner samt ödlor, sköldpaddor, fiskar, kajmaner och småapor.

Kajmanerna ja... här frös man till en stund. De kan verkligen stå som statyer. Lillkameran Nikon Coolpix tjänstgjorde både här och på djurparken med den äran. Men just hos kajmanerna var ljuset inte tillräckligt och bilden är suddig. Vi undrade om de verkligen var levande, man kan knappt se om de andas. Det är bara under halsen man ser huden röra sig. Och så tycker jag ju krokodiler är så söta med sina stora leenden... :-)

Ganska kul var också den stora 40-kilos sköldpadda som vandrade omkring i lokalerna på tassande fötter. Det hördes ett svagt hasande som av tofflor när han kom gående. Jag skrev aldrig upp vilka arter som finns på bilderna.