Bildskörd från senaste tiden. 

Maffigt monument över Särnmarkska pumpen står i Lidköping sedan 1968 då staden lät uppföra detta minnesmärke över Lidköpingsförsta vattenledning. Handlanden AP Särnmark donerade pengar till vatteledning från Råda ås som stod klar 1856. Mer om detta HÄR. Konstnären som skapade minnesmärket var Gunnar Nylund (1910-1997).

Nya kilometermätare till cyklarna underlättar livet 'till hjuls'. Man slipper nu sitta vid datorn och låta Google Maps räkna ut sträckan som cyklats. Man läser av direkt - under färd. Kul att hålla lite koll.

Den skäckiga hästen är sannolikt en tinker, resandefolkets hästar. Kunde inte låta bli den. Har alltid beundrat de små vackra välgjorda djuren i leksakshyllan från Schleich. Naturtrogna och därmed lite dyra. Ack vore jag barn igen skulle jag ordna en hel lantgård och bygga upp komplett. Nu köpte jag två, denna och en fjording.Och tänk att tinkern har små skor också... Man kan unna sig en hel del genom att sluta röka :-)

Kyssträden står i skogen här intill. Bundna till varandra i en långkyss under livslång samvaro. En björk och en ek.

Majs, denna kära gröda, är sannerligen mångsidig. Majsmjöl, maizena, popcorn, corn flakes, majskolvar, grisfoder, hönsfoder, snacks, godis, öl, koserverad majs och... etanol. Från aztekerna till Europa på 1400-talet, därifrån till Ryssland, Kina, Indien och Afrika. Ordets äldsta belägg på svenska är från 1644. I Mexiko City har arkeologer funnit vildmajspollen som är 80 000 år. Majs har odlats i tusentals år. Källa Ekolådan 

Istället för att visa tacksamhet för denna älskade gröda har människan börjat genmodifiera majsen för att få ut ännu mer. Den berömnda girigheten. Av alla majs som odlas i USA är 85 procent genmodifierad. Forskare varnar för att detta kan slå ut mångfalden av majs, vilket vi på allvar kan befara.

Tills vidare hoppas man på det bästa och njuter frukterna tillsammans med marsvinen.

Höskörden räddad häromkring. Inte till midsommar som brukligt, men ett par veckor senare. När det fina vädret kom var alla ute och kämpade, bråttom, bråttom. Men ”traktorägg” istället för hö är jag inte förtjust i. Inte samma kvalitet som ”forntidens” hässjor som vi jobbade med, men mat blir det väl förstås. Nu gläds vi åt finfina fält med ärtor (massor i år) och spannmål av alla slag.  

Landets skörd var förr av högsta intresse för hela befolkningen. Det var då landet strävade efter självförsörjning av livsmedel. Många hade nära band till jordbruket och bekymrade sig för hur skörden skulle bli. Att hjälpa till med höskörd under semestern var en självklarhet. Snacka om att dra sitt strå till stacken… De som flyttat till sta’n kom ofta hem till släkten ute på gården för att hjälpa till. Inom försvaret fanns s.k skördepermis (klicka på bilden intill) så att beväringarna kunde åka till hemgården och skörda. Men det krävdes ett intyg om att man verkligen behövdes till skörden. Hur många stadsbor bryr sig idag om hur det går med skörden för bönderna.

Här där vi bor, nästan på Varaslätten, blir det påtagligt. Vi promenerar mellan fälten dagligen. En skön känsla när allt är bärgat.

Den gamla bilden med beväringarna på skördepermis från Digitalt Museum. Publicerad med CC-licens, Creative Commons. Foto Paul Sandberg, Uppsala 1941.