Den väl behövda och sedan länge planerade, men två gånger uppskjutna, Starroperationen är gjord. För fem dagar sen. Ser avsevärt bättre förstås, men ännu med visst fladdrande blurr i ytterkanten. Det blir nog bra. Men inte var det så snabbt och smärtfritt som alla berättat… Det VÄRKTE plötsligt. Under operationen.

(Kort resumé av ett halvårs påfrestningar som gjort mig mindre tålig: Gallstensanfall vid jul. Bukspottkörtelinflammation gav illamående i över en månad. I februari kom fyra dygn av tortyr med konstiga ”elstötar” bakom höger öra. Utan uppehåll. Utan sömn. Vilket genast följdes av fyra veckors jobbig luftvägsinfektion under vilken Husbonden sågade sig med motorsåg i kinden. Ett rent trauma. Två tänder drogs inför implantatjobben i april varför jag använder temporär protes som glappar, skavar och gör mig ännu mer muntorr än vanligt. Vi slutade röka 1 maj, vilket gått bra men sannolikt gjort mig en aning känsligare än annars. 4 maj opererades en inkapslad vagel bort för att starroperationen alls skulle kunna göras. Undra på att jag inte var beredd för fler överraskningar. Vips kom all gammal oro tillbaka upp till ytan igen. Den som faktiskt varit borta länge.)

”Det värker” slog jag larm från min position under skynket. ”AJ AJ”! Läkaren kom snart fram till att jag tydligen var ovanligt känslig för trycket som uppstår när man spolar ögat med vatten under operationen. Hon beordrade flera gånger ”sänk flaskan” för att lätta på trycket. Det hjälpte.

Men det hände inte bara en gång. Utan flera. Och varje gång gjorde det väldigt ont i mitt öga. ”AJ, nu värker det igen”! ”Sänk flaskan, sänk flaskan”, sa läkaren och jag hojtade AJAJ… Operationen som skulle tagit en kvart förlängdes på detta vis med ännu en kvart.

Läkaren var rar och förklarade att detta var väldigt ovanligt. Ja, det händer praktiskt taget aldrig. Inte för att det hjälpte mig just där och då, men ändå…

När detta pågått en stund fick jag bara nog. Läkaren frågade hur det var fatt, och jag sa som det var att jag var gråtfärdig. Fel… jag grät redan, av besvikelse för att inte jag fick det lika smärtfritt som alla andra jag hört talas om. De gjorde så gott de kunde, men varje gång kom värken tillbaka vid spolning trots massor med extra bedövning…

När jag var klar och satt för att vila ut grät jag igen. Och igen. Det kom bara över mig. Hela första halvårets alla pinor och påfrestningar rann på. Jag var som ett barn. Man har blivit lite ynklig och tål liksom inget extra just nu. Och läkaren tröstade och var snäll.  

Faktum är att gråten kom tillbaka under hemfärden. Husbonden körde. Ja, jag grät hela vägen hem, faktiskt. Och var fruktansvärt besviken. Och lite chockad. Alla hade ju sagt att det inte kändes…