- SOS, vad har hänt?

- Min man har skadat sig med motorsåg i ansiktet.

Så illa var det. För elva dagar sen. Har inte orkat skriva om det förrän nu. Traumat satte sina spår. Inte bara i ansiktet. Även i kropp och själ. På oss båda.

De 30 stygnen är tagna. Läkaren lappade ihop fint. Lite ”scarface”, men hel. Nära ögat i dubbel bemärkelse.

Tur som en tok. Sex stygn bara på örsnibben!

Husbonden stod plötsligt på farstun och ropade in. ”Det har hänt nåt, du får komma och titta”. Höll sig för kind och öra. ”Motorsågen”, sa han. Cool som en filbunke.

Jag konstaterade via autopilot: ”Halsen är oskadd, ett litet jack bakom örat, örat är helt, kinden ytligt uppfläkt”. Ringde ambulans. En historia för sig… SOS kan verkligen reta upp en! (särskilt inlägg senare)

Sen drogs de blodiga arbetskläderna av. Ren handduk att trycka mot såret, sittandes i köket. Grannar hade sett ambulansen med blåljus. Söndag eftermiddag, 15-tiden.

- Har du karvat sta me’ motorsågen, skojade ambulanskillen när de klev in i hallen där Husbonden stod. Bandagering, tryckförband. Sen lugnt iväg till Alingsås Lasarett. Jag körde efter med bilen - men först efter eget toabesök, tarmsjukdomar mår inte bra av tockna däringa chocker…

Väl på akuten sa man att han måste vidare till Borås Sjukhus. En nerv till ögonbrynet var av. Borås är visst bättre på sånt. Det drog mot kväll och operationen kunde ta tid. Jag for hem. Under hemfärden kom känslorna och illamående. Stackars, stackars Husbonden, tänkte jag. Vilken chock för honom! Tänkte på allt som kunde ha hänt…

Han hade kapat femmeterslängder till kubbar för klyvning till ved. Högen med kubbar växte. Till sist fanns inget annat att stå på än på rullande kubbar… (firma Det Ordnar Sig var igång). Så blev det vingligt och han föll bakåt i sidled med handen om motorsågen. Vilken landade i ansiktet...!

Under kvällen tvättades blodiga kläder. Men mest hängde jag över köksbordet. Matlusten borta. Ringde till dottern. 'Facebookade' släkten. Ringde till Boråsakuten då och då. Operation 19-21. Nerven till ögonbrynet var hittad. Han ringde 21.45 när han vaknat. Allt gick bra. Ringde även mitt i natten, lite piggare. Själv sov jag knappt ändå pga adrenalin och hjärtklappning.  

När vi följande dag landat i hemmet släppte vi knappt taget om varandra. SÅÅ TACKSAMMA! Som förlamade efter traumat. Ett långt sicksackärr över kinden blir det, men vad är väl det – i jämförelse…

Många samtal till släkt och vänner. Alla tar sig om huvudet när de hör ”i ansiktet”. Och här var vi – mitt i alltihop. Tio dygn senare är han igång på vedbacken igen. VISARE EFTER SKADAN.

------------------

Tänk… så märkligt våra kroppar reagerar efter chock. Min ettriga influensahosta tog plötsligt paus natten efter händelsen. Som att kroppen sa ”du har inte tid med detta nu”. För att sen dra igång igen dubbelt upp när Husbonden väl var hemma igen. Nu får jag hjälp av sjukgymnasten, nacke och axlar har låst sig efter ett jobbigt första kvartal.