Fyra dygn av psykisk terror. Fyra hela dygn med känslan av att någon trycker in en skruvmejsel bakom örat och vrider om. I ett, i ett, i ett. Utan uppehåll. Utan sömn. Så har jag haft det.

Då skriver man inte mycket i bloggen, om jag säger så… Pratar inte heller. Tankarna var det inte mycket med… Det var till att sitta still och ducka med ett stilla kvidande för varje smärtattack var tjugonde sekund. Dag och natt. Och värktabletter gick det åt… Massor. Aptiten var borta. Ett kvalfyllt lidande från början till slut. Man visste inte vart det skulle ta vägen.

Allt började som nervstickningar bakom ena örat. Små hugg som brände till. Tätare och tätare. I början hjälpte Panodil i fyra timmar, innan det var dags för nästa omgång. Försökte stå ut i någon timme extra då och då för att det inte skulle bli för mycket tabletter. Ibland tog det två timmar innan tabletterna hjälpte, och sen smärtfri i två timmar. Sen var det i full gång igen.

På tredje dygnet sökte jag läkare som undersökte grundligt och uteslöt allt ”det värsta”, vilket det nu var. Någon slags nervpåverkan var det. Enligt en teori skulle det kunna utvecklas till bältros. Enligt en annan kunde det bero på nackproblematik. Under tiden fick jag Tramadol, en morfinliknande värktablett, som förstärkning till Panodil. Innan jag fick ordning på doseringen gick ännu ett dygn. Sen hjälpte det – totalt. Äntligen fick jag vila lite!

Efter två dygns besvärsfrihet med medicinhjälp bröt en förkylning ut. Var det detta som var meningen hela tiden…??? Har aldrig hört talas om något så konstigt. Nu har jag ”bara” riklig hosta och snuva, och ’vanlig’ huvudvärk. Det klarar man lätt som en plätt.

Nu har jag varit dålig från och till sedan gallstensanfallet i julas. Nu får det väl ändå räcka.