Morgnarna är värst. När kroppen rests i upprätt läge sköljer illamåendet genom mellangärdet. Ja, ibland börjar det redan direkt vid uppvaknandet, i liggande ställning.

Ingen fara, ”bara” en känsla. Det lär ta tid att rida ut den här stormen. Efter ännu en tur till akuten ”för säkerhets skull” fyra dygn efter hemkomsten är jag ”befunnen frisk - ehuru medtagen”. Tyckte ju det var konstigt att jag sov oupphörligt. Åsså var det den där känslan i ömma mellangärdet då. Prover togs och man klämde och kände. ”Lite ömt här ja, men ingen fara.”

Lägesrapport från rehabstugan: och så här håller det på, ännu 14 dgr efter insjuknandet.

CRP:t (typ sänkan) hade gått ner och jag fick med en labbremiss för nytt prov på vårdcentralen kommande vecka. Så att det går ned som det ska…

”Du hade ju 137 i CRP när du kom in akut” tyckte jag att läkaren sa. Reagerade inte då. Kan inget om såna värden. Tänkte sen att det måste varit vådligt högt. Har förgäves sökt fakta i målet och en förklaring. Men avdelningssköterskan ”får inte gå in i min journal när jag inte är inneliggande” och läkarsekreteraren ”får inte lämna ut mina uppgifter alls”. Moment 22 i sjukhussekretessen! Den senare lovade att en läkare skulle ringa och berätta. Det tror jag när jag hör det, tänkte jag. Blir nog tvungen att vända mig till patientnämnden för att få ta del av mitt sjukdomsförlopp... puh... som om det inte räcker med att vara sjuk...

Har ingen fantasi, ingen energi, ingen aptit, ingen ork alls. Således skrivs inget i bloggen. Tack vare Husbonden äter jag vettig lunch. Min ringa aptit skulle aldrig räcka till för att laga maten själv. Vissa dagar är läget något bättre, men oftast rätt matt. Sover inte hela dagarna längre, men tomheten lyser ur mina ögon. Morgonen klaras med lite yoghurt, nyponsoppa och ibland glass.

Ett råd till bloggens läsare: Få aldrig bukspottkörtelinflammation – det är allvarliga grejer!

Det är inte svårt att konstatera att tiggarna är organiserade. Ingen enda eu-migrant har själv letat upp varje liten avfolkningsby i landsorten för att parkera sig utanför dess butiker. Det är organisation! Som i ett enda slag fanns de plötsligt i våras utanför varje butik i hela landet. Det är organisation! Bilar lämnar av dem varje morgon, bilar hämtar dem om kvällarna. Det är organisation! Inga flotta kärror här, men samordnat. Tiggarna byts om mellan butikerna för att ingen ska känna igen dem. Det är organisation! De är nu så många och så lika varann att vår svenska polis knappt klarar att kontrollera vem som varit här i tre månader eller ej. Det kallar jag organisation! Och ett utstuderat missbruk av EUs fria rörlighet - vilken egentligen gäller studier, arbete eller turism. Vi svenskar är bra lättlurade....

Vad organisationen innebär vet vi inte. Det kan t.ex handla om utnyttjande. En del vittnar t.ex om att de måste betala avgift för att få sitta på en speciell plats.

Att fattigdom i det egna landet, tydligen Rumänien, driver människor till detta är vidrigt. Här borde EU gripa in. Inget EU-land ska opåtalat få behandla sina medborgare så här. EU har muskler – om man bryr sig.