Det här kunde gått riktigt illa…

Kanariehonan Nils-Georg byggde envetet hela värmeböljan igenom. Kanarier ska helst inte häcka efter midsommar – det är fel säsong för dem. Men när hon nu ändå fick ihop ett snyggt litet bo lät vi henne hållas. Fyra ägg ruvades. Vi armerade det bräckliga bygget med små grenar och ståltråd. Tre ungar kläcktes och lyckan var total. Vi var skeptiska till hållbarheten men kunde inte störa med vidlyftiga arrangemang då N-G låg där hela tiden.

Så hände det som inte fick hända... boet rasade i bottnen och ungarna for i golvet. Hittades av oss – iskalla. Hur länge de legat där vet ingen, men räddningsoperation inleddes. Värmde ungarna i händerna och blåste med het andedräkt. Två rörde sig bra. Flyttning av bomaterial till en stabil bokorg - på samma ställe. Brukar inte fungera, men var värt en chans. Två ungar levde. En död. När boet var på plats placerades ungarna där, nödtorftigt uppvärmda. Nu gällde att få dit Nils-Georg…

Hon återfanns i utevoljären stirrande tomt och likgiltigt framför sig. Hade gett upp. Hennes kära små bebisar fanns inte längre. En kanariehona söker inte upp ungar som fallit ur boet – ”det är inte mina”. Det ska se ut som det var innan, annars finns de inte.

Vi körde in mamma Nils-Georg och pappa Tore i fågelhuset och en rad andra finkar som följde med. Stängde luckorna. Fler finkar satt utanför och ville in, men de klarar sig ett tag om så behövs.           

Sen en orolig väntan. Nils-Georg började strax äta. Åt lite mer. Onödigt noggrant, tyckte jag. Hon skrapade näbbet och tänkte flyga ut igen. Om luckorna varit öppna skulle hon gjort det! Nu fick hon chans att göra sig ett ärende in mot boavdelningen. Satt länge flera meter från boet. Slets mellan instinkt och uppgivenhet. Sen gjorde hon en mycket snabb flygtur in mot platsen för traumat och tillbaka - utan reaktion.

Men… hon hade sett ”något” där under sin snabba rush förbi. Hon tänkte och tänkte… Tyckte väl att något var värt att tittas närmare på. Åkte tillbaka. Satte sig en stund på en gren ovanför boet. Tittade ner i korgen. Lutade sig fram. Tittade noga… ”men, här ligger ju ungarna”. Hoppade ner på kanten, petade på dem – och kröp ner och la sig på dem!

Hellegod… den synen var värd att väntas på! Hjärtat slog frivolter på matte.

Nu behövde ungarna värmas och få igång ämnesomsättningen innan det skulle gå att mata dem. Nils-Georg lämnades åt uppgiften. Luckorna fick vara stängda ett tag till. Tore kom också och inspekterade boet där Nils-Georg låg - och matade henne.

Jag gick och kikade i ett kör, och efter nån timme sågs en matning. Två halsar som sträcktes upp och tiggde… Yes! När allt verkade etablerat öppnades luckorna för övriga finkar. Nu skulle Nils-Georg inte lämna sina ungar för allt smör i Småland. Så skedde inte heller. Hon låg på dem hela natten. Morgonen därpå var krävorna fulla. Allt funkade! Både hon och Tore matade om vartannat. Tore hänger på nätet varje morgon när vi kommer – ivrig efter den färskaste maten.

Traumat inträffade för två dagar sen. Nu går utvecklingen framåt igen. Vi fylls av tacksamhet. Men fågelungar räknas inte förrän de lämnat boet och sitter på pinne. Två veckor kvar av väntan…