Vi reste mot soluppgången och hem med fullmånen som sällskap. Resan mot solen blev en resa bakåt i tiden. Spännande och berikande att följa med Husbonden på minnestripp. Att han var född och uppväxt i Kolmårdsskogarna visste jag. Och med ett förflutet från några marmorbrott… men att bygdens månghundraåriga gruv- och marmorbrottshistoria var så inpå knutarna – och överallt - visste varken han eller jag. Det var farbroderns förtjänst att vi tittade in på Koppartorps Gruvmuseum med Storgruvan från 1776. Efter detta vill man gräva ner sig i traktens gruvhistoria på riktigt.

Första anhalten var Nävekvarns hamn där farbrodern campar med frugan. De erbjöd sig generöst att guida till mor- och farföräldrarnas gamla boplatser som Husbonden förr bara hört berättas om. Farfar och farmors bostad i Skyrshyttsstugan är en tungvrickare i familjehistorien. Nu lika svåruttalad, men en verklighet.

Gruvmuseets tavla med hur många gruvor, hyttor och brott som helst under 600 år var en ögonöppnare. Och Husbondens förfäder har levt i denna genuina arbetarmiljö, involverade i verksamheter på olika sätt. Berg och skog vart man såg, men luftigt tack vare närheten till Bråvikens vatten.

Vi passerade Bistaberget en lodrät klippvägg, känd bland bergsklättrare. Och ännu ett minst lika stort berg, Simonsberget, nu naturreservat. Att Husbonden bott intill Dammtorpsberget med 74 m.ö.h kände han inte till. Han var ju liten när familjen flyttade till nästa marmorbrott.

Vi är nu fyllda med namn som Koppartorps Bergslag, Tuna Bergslag, Dammtorps Bergslag. Vi besökte allt vi tidigare bara sett genom Google Maps: Tunabergs skola där Husbonden gick sina två första skolår, Tunabergs kyrka där brodern gifte sig, pensionärshemmet i Tunaberg där morföräldrarna bodde på äldre dar, Buskhyttans Sågverk där morfar jobbade. Och lilla parstugan Segelhult där föräldrarna bodde i ena halvan med tre barn och ett fjärde på väg medan nya huset Ängby byggdes – på fritiden… Man blir imponerad av all entusiasm, framtidstro och slit.

När gruvdammet borstats av axlarna besöktes brorsdotter Carro med familj i nybyggt hus i Järna där fler släktingar mötte upp. Sen raka spåret hemåt där natten mötte oss på vägen. Fulla av intryck snattrade vi oavbrutet tills viss heshet inträdde. Fullmånen visade vägen när regnet upphört och jag kan inte låta bli att testa mobilkamerans ännu ej kända gränser. Lite lättja också kanske…

Uppstigning 3.40, avfärd 5.30, åter hemma 22.30 Vicken da’… Man är rätt mör. Med tiden ska alla pusselbitarna sammanfogas till ett fint album till gagn för Dotera.