Åskvädren väller in från västkusten. Klockan sex i morse blixtrade det till i närheten. Vid middagstid var det dags igen. Samt i kvällningen när jag stod i duschen. Vedhögarna - ja, det som är kvar av dem – betäcktes med presenningar inför regnperioden. Rädda vad som räddas kan. Husbonden fick in en del tidigare, men så fanns det sånt som behövde torkas längre. Inte regnas på!

Fågelhuset är städat. Vi fick ett infall idag. Lagom efter att kanarieungarna lärt sig flyga ut och in. Och lagom innan risfågelungarna lämnar holkarna. De vuxna fåglarna kan det här med städning nu. De flyger ut och håller sig undan medan det pågår. När det är klart hoppar de nyfiket in och gläds åt förändringen. Alla djur och fåglar gillar rena och städade miljöer. Det märks på marsvinen också.

Man är så himla glad för alla vilda fågelungar som kommit ut. Hackspettarna har hörts i Parken och även gjort nedslag vid utfodringen ifall, ifall… Vi matar sporadiskt om sommaren, för att inte tappa kontakten helt. Tack o lov har fåglarna annat att äta än att hänga här, men så ibland tittar de in.

Hackspettarna tjoade glatt och jag rusade in efter jordnötter. Fyllde stapeln och gissa om jag blev glad när jag idag kunde fota matningen inifrån kontoret. Genom fönstret, på långt håll och in under grenverkets grönska. Efter åskvädret dök de upp genomblöta och ruggiga. Och hungriga. Ungen tiggde och väntade tålmodigt. Mamma hackspett matade flitigt och jag fick flera bilder, mörka och eländiga… men dock.

När jag nästa gång kikade ut låg det något konstigt på gräset. En stolt och reslig skata promenerade förbi. Innan jag kommit ut passerades fönstret en gång till när ’den svartvita fågelsnapparen’ nöp tag i det som måste vara en fågel. Den försvann när jag knackade på rutan och jag fick fart under galoscherna.

Hacksspettungen låg med näbbet i marken, men rörde sig. Jag tog varsamt om den för att flytta in i ett buskage. Den höll stenhårt tag i gräset och skrek ut sitt hackspettslarm, "kieä, kieä, kieä"... utan uppehåll. Lade in den fort under pionerna. Undan skatans blick. Ungen såg inte alltför skadad ut och vingarna kunde röras. Kanske piggar han på sig efter chocken, eller så dör han. Jag kunde inget göra.

Nästa stund jag tittade till den låg den på sidan. Inget liv vid beröring. Död. Den ’svartvita fågelsnapparen’ måste ha knäckt nacken på ungen. Ett riktigt sorgligt slut på min tidigare glädje över matningen. Undrar om mamman var med när det hände. Stackars föräldrar, stackars unge, stackars alla därute inför alla faror. Hoppas paret har fler ungar i skogen. Suck…

Plötsligt slog det mig… Nils-Georg har inte setts på några dagar. Nils-Georg är en kanariehona (!) och sist sågs hon med bomaterial i näbbet. Honorna vill liksom inte sluta häcka när de kommit igång. Vet inte sitt eget bästa.

Vi antog att hon byggt någonstans i utevoljären. Letandet inleddes. Buskage röjdes – man måste ju kunna se dem. Till slut gav jag upp. Inriktade mig på att hitta henne död istället. Gav upp igen. När vi diskuterade ärendet sågs Tore komma ut från ett litet buskage intill nätet där jag redan lyft på grenarna.

Tore är hennes kavaljer. ”Aha… du ska se att hon ligger där” sa jag… Gick in igen. Lyfte på grenar, petade i gräset och se… där låg hon och betraktade mig med sin vassaste blick. När hon avvek konstaterades tre ägg – som hon får behålla. Hon har bara fått en endaste unge hittills. Stor lycka. Nils-Georg var funnen och vid liv! Från att ha varit saknad, befarad död och nästan begraven uppstod hon igen. Halleluja!

Platsen var särdeles välfunnen. Först ett tak av nedhängande stefanandra-grenar där bladen liksom lappar över varann. Sedan ännu ett tak av vildvin som slingrar sig allt tätare ovanpå voljären. Det ska nog klara en del regnskurar också, hoppas man.