Akut nödläge i fågelhuset i morse när en konstig gråvit fjäderklump plötsligt låg på mattan. På väg till soporna rörde den på sig. "Herregud är det en fågelunge", sa jag. Klumpen inspekterades... uttorkad och skrynklig. Full med spindelväv, fröer och fjädrar - sånt som ofta finns i fågelhusets innersta vrår. Varken ögon eller mun sågs till. Under stoffet anades något som liknade en liten groda. Det VAR en groda!

Läget var absolut kritiskt. Stackars liten parvel. Våra hjärtan blödde. Han hade saknat mat och dryck väldigt länge som den såg ut. Först till gräsmattan med droppande vatten från slangen tills den lilla gulbeige grodan anades på riktigt. Sen till dammen där den höll på att drunkna...(!) alldeles för medtagen för att orka manövrera. Upp på gräset intill för att få pusta ut. Vilket elände.

Vid nästa inspektion satt den upp med sträckta framben. Blank och med spelande ögon. När den tröttnat på mitt fotande plumsade den ner i dammen och... simmade själv! En härlig syn som värmde hjärtat. Den drog sig intill en växt och vad vi förstod gick den in där för att smälta alla sina intryck och... hoppas vi - äta några mygglarver eller så.

På några av bilderna (som jag inte visar) syns att den hade spindelväv till och med inne i munnen! Grodan har troligen kommit in i fågelhuset genom nätgrindens nätmaskor en dag. Hur länge sen vet ingen. Vilka hörnen han varit i kan vi gissa oss till med hjälp av det som satt på kroppen. Sannolikt har han också sökt sig till den fuktigare delen intill hydroforen. Nu hoppas vi få se honom i full vigör framöver. Stackars lille vase...