I går blåste det förfärligt. Hela dagen. De ranka tallarna pendlade väl minst tre meter, ofta i cirkelrörelser. Ungefär som en åkattraktion på nöjesfält. Man måste ha goda nerver för att kunna ligga tryggt och ruva där då, tänkte jag högt för mig själv. Och hur går det med konstruktionen? Grenarna där bopinnarna fästs svängde och ruskade betänkligt. Det måtte knirka i hela bygget. Hoppas det är välgjort. De får väl reparera under stiltje… Så där håller jag på i omsorgerna om kråkparets väl och ve.

Vi ser nästan aldrig en rörelse däruppe. Är de kvar? Har de övergivit sitt bo? Fast en dag såg jag hur någon reste på sig och smög ur boet för att flyga iväg. Men det var minst en vecka sen. Ibland sitter kråkfar vakt antingen i lutande aspen eller hos stararna i deras träd eller i sälgen bland videkissarna - osynlig. Länge sitter han stilla och bidar sin tid. Ibland ses paret ute på vingarna tillsammans. Så man undrar… om det jag såg var en synvilla – när hon kröp ur boet…

Har spejat och spanat för att se när hon flyger dit. I början gick det bra några gånger. Nu är det hemligt värre. När hon återkommer efter en utflykt och landar nära boet sätter hon sig blickstilla för att kollra bort oss. När man tittar tillräckligt länge ser man till slut inte fågeln. Och förresten tittar vi inte för intensivt, det ska man inte. Man sneglar, kisar och blänger under lugg för att inte bli för närgången. Men hon lurar bort mig varje gång.

Runt 1 april var boet klart och några dagar senare kunde man ana att äggläggning pågick. I så fall ska kläckningen ske 23:e april. Ungarna lämnar sen inte boet förrän efter ytterligare 33 dygn, enligt fågelboken. Man borde få tid att kunna filma och fota då…