”Här är polisen som mitt i gatan står.

Han visar hur man kör,

han visar hur man går.

Ibland blir det stopp… ”

Visst klev polisen ut i gatan från ingenstans. Mitt i Byns city. Och visade in mig på närmaste tvärgata, dagarna efter jul. Tänk så bra man kan må ibland! En underbart härlig känsla spreds i kroppen, förvissad om att inget var i olag. Att hastigheten hölls. Att bilen är hel. Att inte ens den minsta lilla lättöl inmundigats. Bältet är på och körkortet finns med… Fridsamt och harmoniskt blinkade jag och svängde lugnt in på anvisad plats - utan minsta hjärtklappning. Tryggare kan ingen vara.

Det var blåsdags. Och körkortsvisning. Lite meckigt att få upp kortet bara. Polisen nickade och log igenkännande när jag halvlåg bakom ratten för att fiska upp plånboken ur byxfickan och sen lirka kortet ur världens minimalaste plånbok. Okulärkontroll av detta med orden ”och nykter var hon också”… Hehehe, tänkte jag nöjt - det visste jag väl – medan han på sitt bästa humör skojade ”och julspriten har gått ur kroppen”.

– Jag dricker nästan aldrig sprit, log jag tillbaka. Startade och seglade nöjt vidare till Vårdcentralen. Tu tu tu tu tu tu tu tu tu tu...

Den go’a känslan som bara en oskyldig kan ha satt i resten av dagen.

I går sågs ’Allo ’allo ’emliga armén från Fredriksdalsteatern på TV. En parodi på en parodi. Storyn kunde vi ju innan. Imponerades framför allt av karaktärernas porträttlikhet. Superfint jobbat med alla detaljer. Djärvt och svårt. Och starkt att lyckas hålla alla ’dialekterna’ igång utan märkbara fel, både den tüska brytningen, det franska idiomet och inte minst den förmenta engelsmannens försök till franska fast på svenska! Heltossigt kul. Sven Melander var perfekt som krögaren René Artois!

Det finns väl ingen som inte sett åtminstone något avsnitt av den engelska parodin (1982-1992) med premiär i SVT 1985. När den dök upp tyckte jag först att det var något av helgerån eftersom jag var mycket förtjust i originaldramaserien Hemliga armén (1977-1979) som SVT sände 1981-1983, vilken jag föredrog. Men sen har rubricerade parodi dominerat på TV och gått om och om igen, så nu har man tagit den till sitt hjärta.

Fler TV-upplevelser

Sen måste jag slå ett slag för de två avsnitten Spelet om Stockholm som nu ligger på Play ett tag till. Särskilt del 2 som visar så många vackra och trivsamma boendemiljöer inne i Stockholms City. Tänkte att det nog är värt ett studiebesök någon gång.

För att inte tala om miniserien Drottningens Slott i tre delar. Första delen om Buckingham Palace, andra delen i dag om Windsor Castle som också ligger på Play, samt den tredje delen i morgon Palace of Holyroodhouse i Edinburgh. 51 minuter vardera med engelsk historia, överdåd och andlöst överdåd igen. På Windsor Castle är särskilt dockhuset med utdragbar trädgård undertill en av sevärdheterna. Duktiga Fiona Bruce från BBC:s Antique Roadshow berättar.

Journalisten Paul Frigyes skrev en bok där han tänkte ta heder och ära av författaren Jan Guillou. Bara titeln ”Höjd över varje misstanke” visade tydligt dess avsikt. ”Försök till karaktärsmord” var Guillous ord för tilltaget, vilket jag håller med om. Boken såg nu aldrig bokhandelsdiskarnas ljus innan den idag drogs tillbaka av Norstedts förlag. Lite skadeglädje känner man. Men ledsnad också över somliga jeppars dumhet och slarv.

Jan Guillou ilsknade till över lögnerna - med all rätt, och lade i morse bevisen på bordet. Och inga dåliga bevis heller. Ska man ge sig på Jan Guillou ska man ha torrt på båda fötterna, samt både hängslen och livrem, den saken är klar.

Absolut inte basera sin story på rykten om man vill nå framgång. Framför allt inte gällande så lättkollade fakta. Det gällde bl.a påståendet om att Guillou skulle ha tjuvrökt och därmed relegerats från realskolan Solbacka. Vilket Guillou enkelt avfärdar med att visa upp slutbetyget med stora A:n i både ordning och uppförande. Vilken skam för Frigyes! Hur kunde han ge sig på något så utsiktslöst! Så dumt att klockorna stannar...

Visserligen säger journalister sinsemellan ”kolla aldrig fakta, då spricker storyn”, men det är ett yrkesskämt vilket Paul Frigyes tydligen inte fattat. Vilken s.k författare utsätter sig självmant för en sådan offentlig förnedring.

Vad är det med journalister och författare nuförtiden? Välkända Hanne Kjöller gjorde sin dundertabbe i höstas. Det duggar tätt. Hon och förlaget Brombergs anmäldes till JK för grovt förtal genom en felaktig uppgift i sin kritiserade bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bara titeln… alltså. Väljer man den titeln måste ju uppgifterna vara korrekta, annars blir det ju extradumt. Kan hon alls komma igen med någon slags trovärdighet, undrar jag. Kjöller stäms på miljoner för felet.

Morbus Crohn är i olag, blodtrycket är i olag (marginellt men ändå…) och därtill medicineringen. Åtgärder pågår och tröttheten är massiv i detta kolmörker. Men dagarna är en aning längre. Även om inte solen förmår tränga igenom alla molntäcken som sveper över oss. Och som jag vilat i Morfei armar…

Gissa om det då var svårt att samla sig till den nödvändiga säkerhetskopieringen av bilder, filmer och dokument. Ända från augusti. Inklusive ett barndop! Bördan av 'måsten' vägde tungt och ju mer tiden led desto tyngre blev det när mer material samlats. Håhå jaja… huv’et måste ju vara med vid dessa tillfällen.

I kväll blev det gjort! Två och en halv timme tog det. Ett steg framåt. First things first... Kanske blir det nu lättare att gripa sig an resten av listan medan blodtryck och Crohn stabiliseras. I morgon kanske man är lite lättare till mods. Våra dagliga promenader med frisk luft är aldrig fel och skallen känns lätt genomblåst. Men ingen strimma ljus. Solen var riktigt på gång idag, men… inte nu heller.

Däremot skönjes viss ljusning på fotfronten. Nygamla MBT-kängor provgicks med framgång! Inköptes för sex (!) år sen  men kunde inte användas pga. av ett par krångliga tår (en artros och en hammartå) hehe…  Kängorna provades nyss och klämde inte som vid inköpet. Modellen är avsedd för sumpväder, vad kunde då bli bättre. Det gick faktiskt bra. Frågar inte varför. Tar bara tacksamt emot. Ibland ses små strimmor av hopp. 

Flydde just fältet efter Antikrundan när Camilla Läckbergs Tyskungen började på TV. Klarar inte av spänningen. Glad att Husbonden slog över till sport så jag slapp höra den dramatiska musiken. Fegt. Eller hur. 

Idag var första vettiga vardagen efter juldimman. En dag då man fick både tidning och post. Minsann. Nytt år! Och kärt besök från unga familjen med Stella och baby Oliver. Och åter vanlig mat. Efterlängtad indonesisk kycklinggryta som begärligt slukades så att man fick skrapa botten på grytan. Ljuvligt. Den ska vi ha snart igen. Och grönskakssoppa! Jisses vad jag längtar efter vanlig mat igen. Och normala rutiner. Ett pulserande liv. Om det inte varit för besöket skulle julgranen varit ute redan, men nu fick plundringen anstå en dag.

Storasyster Stella utvecklas i rasande takt. Leker självständigt med sin eviga följeslagare ”Flygis” på vilken hon nu byter blöjor och kläder stup i ett. Och öppnar föräldrarnas mobiler med pinkoderna. För att inte tala om att hon kan räkna till femton... med lite hjälp. Inte kunde jag sånt när jag bara var två och ett halvt! Här ett collage ur almanackan vi fått i julklapp. Den roar och gläder länge. Själva bidrog vi med poncho och nalle när de firade jul med annan gren av släkten.

För övrigt har Husbonden och jag gjort dagliga promenader trots blåst. Nödvändigt efter allt regnande. Men mycket TV blev det denna jul… Nu väntar en massa sysslor som lagts på is ett tag - eller sjö kanske man ska säga. Bokföring, säkerhetskopieringar, med mera…