En "Sverige-cracker" bland mina senast bakade fröcrackers. Hittades i botten på skålen - oskadd - och måste förevigas. Ett gott omen, eller…? Kanske ska byta namn på receptet... I hopp om att få formen ännu bättre nöp jag sedan lätt i Skåne, men då krackelerade halva Götaland. Och så var den sagan all...

Huu, det drar kallt runt husknuten i natt, vad månde bliva? Det snackas snö. För säkerhets skull gjordes inköpen i dag trots dagen före pension. Märkligt tomt på folk i affären. Kanske samma effekt som med Ullared, att dit ska man åka en regnig måndag efter semestrarna och strax före pension/lön för att slippa köer. Har aldrig varit där, men om så blir fallet – ämnar jag följa rådet. Men i vanliga butiker är det ju trevligt med många kunder. Människan trivs i flock, se bara på campingrörelsen.

Var på trevlig grötfest i trakten häromdagen, angenäm samvaro i sista skälvande minuterna av kvarhållen julstämning i gammeldags hemtrevnad. Behagligt med ett dussin deltagare - så pass få att vi alla kunde samtala. Där fanns både skinka, köttbullar, sill och allt som en frisk person kan tänkas lassa in. Var för egen del så ”duktig” och aktade tarmen med att ’snåläta’ gröt och ytterst lite till – det gick bra! Bäst när man kan glädjas även efter hemkomsten :-)

Dagens sötnosar finns i grannskapet. Ute om dagarna, i stallet om natten. Ljuvligt behagliga djur. Vänliga i sättet, lågmälda, mjuka i pälsen och såå bedårande vackra ögon. Alpackor heter de, ett kameldjur från Anderna (lama guanicoe paca),släkt med lamadjuret och avlas för ullens skull. Avvaktande mot främlingar, ska tilläggas. Utmärkt egenskap. Fast den lille åringen nuddade mina fingrar med näsborrarna en stund. Mysigt.

För övrigt...

sågs Belindas program om feminismen i kväll. Tänkvärt. Hon frågar sig vart feminismen tog vägen, handlar det bara om bröst och ’hen’. Som gammal kvinnokämpe måste man följa upp. Får se vart det bär. Skadeglatt konstaterar jag att det kommunala badet i Malmö som tillät topless för kvinnor 2009 aldrig har några topless besökare! Så roligt var det alltså med den ’blottningen’ när för budet var borta!

Därtill...

bojkottas Trädgårdskampen i SVT. Lilla Huset är hängivna ’trädgårdstittare’ men när utslagstävlingar trängt sig in i naturens allra heligaste fick vi nog. En trädgård ska vara en oas för återhämtning och fritt från slikt trams. Basta! Skäms SVT.

”Glimtarna” har kommit. En av de lokala hembygdsskrifter som ges ut här på bôggda. Livfullt och lärorikt sprids kunskap om gångna tiders liv och leverne, ofta kryddat med lustiga anekdoter om starka profiler från förr. Inte alltid män, inte heller nödvändigt ledare.

Här berättas nu om ’hemsystrarna’ som 1950-talets hemtjänst kallades. Heldagsarbete i hemmen med både städning, matlagning och bakning av både matbröd och vetebröd. Ja allt som t.ex en sjubarnsfamilj kunde behöva hjälp med. Inte sällan två dagar i rad. Det hände även att hemsystern ryckte in med att lasta av ett hölass eller gjorde ett handtag i morotslandet om tiden gick långsamt. Andra hjälpbehövande kategorier var äldre och sjuka, där olika sjukdomar styrde hur mycket tid som behövdes. 

Det fanns utbildning till hemvårdarinna eller kurs för hemsystrar på ett–två år, men många fick jobb ändå, en hemmafru var ju väl bekant med alla sysslor i ett hem. Familjehjälpsnämnden beslutade om hur många dagar var och en hade behov av, och en hemsyster med heltidsarbete skulle erbjudas arbete varje dag. Ortens arbetsförmedlare pusslade ihop schemat vilket idag sköts av hemtjänsten. Några timmar här, några där men ofta hela dagar i vissa familjer.

Hemsystrarna fick cykla eller åka moped långa sträckor, annat färdmedel fanns inte. Både till och från jobbet, dessutom mellan de hem som skulle besökas. I ur och skur. Snöblask, iskyla, storm och allt man kan tänka sig. Motion fick man på köpet så att säga. Rejäla fruntimmer som inte backade för något. Samhällets stöttepelare.

På vår lilla ort sköttes arbetsförmedlingen av en enda person, ’polisens’ Anna, med kontor vid ett bord hemma i köket. Informationsblad för arbetssökande fanns på en symaskin i trappuppgången. En dag i veckan kom många som ”stämplade”. Viss arbetslöshet fanns, trots många fabriker som behövde folk.

Arbetsförmedlaren skulle alltid vara tillgänglig på kontorstid. Om hon behövde handla, göra bank- eller tandläkarbesök måste någon, kanske grannfrun, passa telefonen i hennes ställe.

Detta är ett sammandrag av tre längre artiklar skrivna av G Hagström i ”Glimtar från Essunga”.

Lilla Huset har genom åren köpt alla 19 årgångarna. Samma med en liknande skrift om tätorten, 25 årgångar. Är mycket tacksam för och djupt imponerad av den lust och energi som driver alla dessa eldsjälar att sprida glädje och kunskap på detta trevliga sätt. Ovärderligt!

”Tweet, tweet” skrek kanarierna när de kom ut i snön. En riktig överraskning. Ytterst upplivade badade de i snön. Sen fort in igen för maten hade just serverats, och den kan man ju inte missa. Tur jag hann fota innan de smet in. I går var det städning i fågelhusets voljärer, så de kände sig väl extra glada.

Ja, vi har fått snö. 10-15 cm sådär, snöslungan fick gå en stund. Härom natten var det nära -10, men avsevärt mildare under snöfallet. I skrivande stund + 0,1, men det kallnar nog under natten.

Kikade på Idrottsgalan i går, nyfiken på Jerringpriset. Om svenska folket verkligen valde golfaren Henrik Stenson med sitt hjärta är han att gratulera, men inte minst han själv fick det att låta som om det är en tävling där tillräckligt många ringer tillräckligt mycket. ”Min fru ringde 13 gånger” skröt han. Är det så kan priset läggas ner! 

Personligen tror jag både skidåkaren Johan Olsson (Årets Prestation) och allas vår Zlatan är betydligt mer folkkära. Tag lärdom, Sportredaktionen på Sveriges Radio: Inte en gång till på detta vis! Dagens teknik kan spärra så att ETT NUMMER bara kan ringa EN GÅNG. Så var det för ’hundra år sen’. Allt går! Om man vill!

Prins Carl Philip höll Jerringtalet med den äran, och slapp läsa upp siffrorna som förra året. Det kan ju någon annan göra. Bernadotten såg både glad och självsäker ut. Bra för prinsen - vars far dumförklarades i tv häromdagen av Jan Guillou med orden ”begåvningsmässigt inte ligger över det svenska genomsnittet”. Att prinsen känner sig tillfreds är också bra för oss som lyssnar, så man slipper vara nervös. Man unnar prinsen lite upprättelse!

Så har advokaten Thomas Bodström tittat igenom fallet Alice Babs och menar att SVT gjort fel som sände dokumentären i december. I anmälan till granskningsnämnden beskriver Bodström noga hur drabbad Alice Babs är av demens, enligt tre olika läkare: ”Hon kan inte skilja på vilka som lever eller är döda, hon förmår inte rita en femhörning trots att hon har en förlaga, hon minns inte ord mer än några minuter”, enligt AB.

Ett par ytligt bekanta hade tydligen anlitat advokat som fick Alice Babs att underteckna en fullmakt som sedan användes för att undersöka hennes banktillgångar. De lär också ha ställt om hennes post till sig själva. Överförmyndarnämnden förordade då förvaltaren, enligt Bodström.

Bara detta nu är korrekt, så att de drabbade kan få ro. Har SVT gjort fel som sänt dokumentären må de krypa till korset.

På lite avstånd från nyårsfirandet, tänker jag på skotträdda hundar som nu fått lugnet åter. Jag vet verkligen hur det är. Tänkte berätta om min första hund som drabbades redan som treåring, utvecklade ljudfobi – men botades efter ett fasansfullt år på 70-talet. Från total kollaps till återställd på ett halvår. Jackie fick sedan nio besvärsfria år tills hon fick somna in pga cancer 12,5 år gammal.

Som en blixt från klar himmel var min Jackie plötsligt rädd för smällar och höga ljud, utan särskild orsak. Helt oberörd av ljud som unghund. Sen var det plötsligt där. Och väldigt mycket!

Att se alla stressreaktionerna utlösta på en gång är vidrigt även för ägaren: Vettlös chock. Ångestdarrande. En allt blåare tunga ur gapande mun. Högljutt flåsande. Dunkande hjärta. Stötig andhämtning och skakande muskler som hörs i hela huset. Adrenalin och höggradig stress. Rastlöst travande utan mål. Vidöppna ögon som inget registrerar och ser ut att trilla ur huvudet. Varken kontakt eller tilltal fungerar. Det dröjer timmar av tystnad innan hunden går ner i varv.

Tipsen för lindring är många och beror på graden av skotträdsla. Hög musik, radio och tv på samtidigt, neddragna gardiner och slamrande göromål utan att ömka hunden kan hjälpa i vissa fall. Och helst innan helvetet brutit löst! Andra får ta lugna bilturer i timmar med hunden ute på landet medan smällandet pågår. Åtminstone bättre än medicin.

Jackies utvecklande av fobi mot ljud i allmänhet gick rasande fort. Skräcken stegrades och skotträdslan överfördes snabbt till alla ljud; sus i stereon, bestick mot porslin, knäppningar i bilkarossen, överkörning av brunnslock i städer mm. Ständigt gick hela ångestprogrammet igång. Hon hade inget liv längre. Skulle det bli avlivning? Vi kunde snart inte äta hemma, inte röra oss, inte åka bil… utan att hon gick igång med hela beteendet. Livet var, kort sagt, jobbigt. För hund och familj. Många diskussioner med hundbekanta, många resultatlösa försök till träning. En bok vars titel eller författare jag inte minns fick mig inse att det var en fobi. Som kan tränas bort...

Fobi är stark ångest, alltså rädsla. Fobiträning går – enkelt uttryckt – ut på att stegvis utsätta sig för det som skapar ångesten, först lite, sen mer. Skapa självförtroende genom att själv få lösa sina konflikter. Se att rädslan mest är en rädsla för själva rädslan och att det där ’ohyggliga fasansfulla’ faktiskt aldrig inträffar. Fobiträning funkar för människor - och på hund. (Lite som när man hamnar i värsta gråten och inte kan sluta. Till slut tröttnar man på att gråta, tar sig samman och går vidare med livet.)

Vi åkte till bullriga staden i värsta lördagslarmet. Började i utkanten och gick mot ljuden. Stannade så snart ångesten kom över henne, lät Jackie bryta ihop själv. Tills hon märkte att det faktiskt inte blev värre och gick ner i varv. Det bar. Låter enkelt, men det var inte lätt att sitta med en chockad hund och låtsas som inget. Det tog tid! Folk tittade! Det fanns ingen annanstans att träna, bullerträning på landet funkar bara inte.

Varje lördag ny procedur, och allt närmare centrum. Sista gången satt jag på en parksoffa när Jackie bröt ihop under den. Minns att en MC kom vrålande mellan de höga husen! När hon hämtat sig från den gången behövde vi bara upprepa stadsbesöken ett par gånger till. Ångesten blev allt mildare, för att till slut upphöra.

Lätt skotträdsla kvarstod en kort tid men gick bort även det. Hon var botad. Vi fick många år tillsammans, min skugga och jag. Oskiljaktiga.

Västra Götalandsregionen stjäl en tredjedel av mitt statliga bidrag STB! Det ska hjälpa oss kroniskt sjuka med förebyggande tandvård. Och så stjäl Landstinget 30 procent – innan något betalats ut över huvud taget. Svinaktigt, säger jag.

”Sjukdom och funktionsnedsättning ska styrkas av läkarintyg på särskilt blankett” skriver Socialstyrelsen i SOS 2012:17 (M) om bidraget. Och sen fakturerar Landstinget 360 kronor (!!!) för intyget. Trots att jag betalade 300 kr i patientavgift hos min specialist i sammanhanget.

Staten ger med ena handen. Med andra handen snor man tillbaka 30 procent. Alltså betalar jag egentligen själv 360 + 300 kr (faktura + läkarbesök) för att senare få tillbaka ett bidrag på 540 kr! Detta är inte bara dumt. Det är ondsint. På gränsen till sjukligt.

STB = Särskilt Tandvårdsbidrag är nytt från 2013 och berättigar mig till 1200 kr (600 + 600) varje år pga. att sjukdom och medicinering kraftigt påverkar min tandstatus. Visserligen en ’fis i Rymden’ mot de 40 000 kr jag sedan sjukdomen tvingats lägga på tandläkaråtgärder, men ändå något. Och så ska de bara betala ut en tredjedel.

”Det är upp till varje region att själva bestämma avgifter för de intyg som vi enligt lag är skyldiga att skriva. Intyg för STB är ett sådant” besvarar ekonomen på Skaraborgs Sjukhus mitt bestridande av fakturan.

Regeringen Reinfeldt har sedan tillträdet 2006 fixat rejält med alla ”regelverk” i statliga myndigheter. Därtill bytt namn på en rad olika verk så att vi medborgare ska tappa greppet om tillvaron. Moderaterna/högern klagade på den svenska byråkratin i decennier. Nu är byråkratin än värre. Så här illa har det aldrig förut varit i Sverige.

Flott inbjudan till 100-årsjubileum med fest och underhållning. Tjusig bild på Göteborgs hamn med båtar och Eriksbergskran prydde kortet. Förbryllad var jag länge. Seko sjöfolk välkomnar mig med respektive till detta spektakel i april. Rum har reserverats på hotell. Möte på Sjöfartsmuseet Akvariet för vernissage och mingel. Sedan transport till Eriksbergshallen för festligheter. Svar önskas…

Vem i hela… och varför…? Små klockor ringde snart i skallen. Jag måste få visshet. Ringde angivet nummer och saken klarades ut.

- Jaa, du kanske har arbetat hos oss någon gång, sa rösten som svarade.

Jodå. Mycket riktigt. Mitt första riktiga jobb var på Svenska Sjöfolksförbundet som det då hette - sjömännens fackförening. Åren var 1966-1968. En evighet sedan. Inte mindre än 46 år sedan!

Började som post- och bankbud, fick en gedigen kontorsutbildning vid ”duplicerings-, fotostat-, frankerings- och adressographmaskiner, telefonväxeltjänst samt redovisnings- och registreringsarbeten i medlemsregistret” så långt arbetsbetyget. Vi tryckte en stencilerad facktidning till sjömännen som levererades ut till båtarna.  

Det var där jag läste till körkortet på rasterna. Det var där jag ordnade med vadslagning bland ombudsmännen och arbetskamraterna på hockeyn vid OS Grenoble. Det var där jag smidde planer på att bilda ett nytt politiskt parti, Rättvisepartiet. Samt vägrade ställa upp som lucia och därvid hotades med avsked, men vann senare respekt hos personalchefen. 18 år var man. Vilka tider!
Och nu ska fackföreningen fira 100 år med vernissage och festligheter. Och har gjort sig besväret att leta fram alla sina före detta anställda. Bara folkrörelsen kan tänka så. Helt viss är jag att dagens riskkapitalister i alla fall inte skulle göra det. Vilken trevlig överraskning.

Nu är vi ju inte lagda åt vare sig hotellvistelser eller festglans på främmande ort om kvällen, men vernissage och mingel på Sjöfartsmuseet på dagtid låter ju trevligt. Kanske anmäler vi oss till det. Lång framförhållning är det ju.

Se där kom snön. Den sedan länge uteblivna och omtalade. Nionde januari anno 2014. I stora sjok och tätt. Blöt och tung på lika blött och tungt underlag. Flingorna – om man nu kan kalla dem så – var stundtals tre till fyra centimeter stora. 'Stora kôver' som man säger här. Man undrade genast över morgondagens tandläkarbesök. Kommer plogen? Går det ens att ploga? Efter en timmes snöfall lättade det något och i skrivande stund tycks det mindre hotfullt.

Första pigga dagen sedan ’Stora Ruschen’ i september. Julen och decembermörkret är över och förbi. Bakade crackers i hastigt mod. Tänkte inte på att det skulle kollidera med lunchgrytan. När den oljiga degen skulle kavlas ut ringde en vän. Pillrade av mig den ena kirurghandsken (jorå, så sjåpig är man), svarade med fel hand och fel öra att jag strax ringer upp. Fick in degen i ugnen. Ringde upp. Tinade samtidigt fisk i mikron. Glömde flingsaltet på degen. Saltade nästa plåt men glömde ställa tiduret… Så går det när man ska göra tre saker samtidigt. Klar blev lunchen i tid i alla fall. Och mina ’knackebrackers’ blev helt OK. Mmm... så fina.