På lite avstånd från nyårsfirandet, tänker jag på skotträdda hundar som nu fått lugnet åter. Jag vet verkligen hur det är. Tänkte berätta om min första hund som drabbades redan som treåring, utvecklade ljudfobi – men botades efter ett fasansfullt år på 70-talet. Från total kollaps till återställd på ett halvår. Jackie fick sedan nio besvärsfria år tills hon fick somna in pga cancer 12,5 år gammal.

Som en blixt från klar himmel var min Jackie plötsligt rädd för smällar och höga ljud, utan särskild orsak. Helt oberörd av ljud som unghund. Sen var det plötsligt där. Och väldigt mycket!

Att se alla stressreaktionerna utlösta på en gång är vidrigt även för ägaren: Vettlös chock. Ångestdarrande. En allt blåare tunga ur gapande mun. Högljutt flåsande. Dunkande hjärta. Stötig andhämtning och skakande muskler som hörs i hela huset. Adrenalin och höggradig stress. Rastlöst travande utan mål. Vidöppna ögon som inget registrerar och ser ut att trilla ur huvudet. Varken kontakt eller tilltal fungerar. Det dröjer timmar av tystnad innan hunden går ner i varv.

Tipsen för lindring är många och beror på graden av skotträdsla. Hög musik, radio och tv på samtidigt, neddragna gardiner och slamrande göromål utan att ömka hunden kan hjälpa i vissa fall. Och helst innan helvetet brutit löst! Andra får ta lugna bilturer i timmar med hunden ute på landet medan smällandet pågår. Åtminstone bättre än medicin.

Jackies utvecklande av fobi mot ljud i allmänhet gick rasande fort. Skräcken stegrades och skotträdslan överfördes snabbt till alla ljud; sus i stereon, bestick mot porslin, knäppningar i bilkarossen, överkörning av brunnslock i städer mm. Ständigt gick hela ångestprogrammet igång. Hon hade inget liv längre. Skulle det bli avlivning? Vi kunde snart inte äta hemma, inte röra oss, inte åka bil… utan att hon gick igång med hela beteendet. Livet var, kort sagt, jobbigt. För hund och familj. Många diskussioner med hundbekanta, många resultatlösa försök till träning. En bok vars titel eller författare jag inte minns fick mig inse att det var en fobi. Som kan tränas bort...

Fobi är stark ångest, alltså rädsla. Fobiträning går – enkelt uttryckt – ut på att stegvis utsätta sig för det som skapar ångesten, först lite, sen mer. Skapa självförtroende genom att själv få lösa sina konflikter. Se att rädslan mest är en rädsla för själva rädslan och att det där ’ohyggliga fasansfulla’ faktiskt aldrig inträffar. Fobiträning funkar för människor - och på hund. (Lite som när man hamnar i värsta gråten och inte kan sluta. Till slut tröttnar man på att gråta, tar sig samman och går vidare med livet.)

Vi åkte till bullriga staden i värsta lördagslarmet. Började i utkanten och gick mot ljuden. Stannade så snart ångesten kom över henne, lät Jackie bryta ihop själv. Tills hon märkte att det faktiskt inte blev värre och gick ner i varv. Det bar. Låter enkelt, men det var inte lätt att sitta med en chockad hund och låtsas som inget. Det tog tid! Folk tittade! Det fanns ingen annanstans att träna, bullerträning på landet funkar bara inte.

Varje lördag ny procedur, och allt närmare centrum. Sista gången satt jag på en parksoffa när Jackie bröt ihop under den. Minns att en MC kom vrålande mellan de höga husen! När hon hämtat sig från den gången behövde vi bara upprepa stadsbesöken ett par gånger till. Ångesten blev allt mildare, för att till slut upphöra.

Lätt skotträdsla kvarstod en kort tid men gick bort även det. Hon var botad. Vi fick många år tillsammans, min skugga och jag. Oskiljaktiga.