I går sågs ’Allo ’allo ’emliga armén från Fredriksdalsteatern på TV. En parodi på en parodi. Storyn kunde vi ju innan. Imponerades framför allt av karaktärernas porträttlikhet. Superfint jobbat med alla detaljer. Djärvt och svårt. Och starkt att lyckas hålla alla ’dialekterna’ igång utan märkbara fel, både den tüska brytningen, det franska idiomet och inte minst den förmenta engelsmannens försök till franska fast på svenska! Heltossigt kul. Sven Melander var perfekt som krögaren René Artois!

Det finns väl ingen som inte sett åtminstone något avsnitt av den engelska parodin (1982-1992) med premiär i SVT 1985. När den dök upp tyckte jag först att det var något av helgerån eftersom jag var mycket förtjust i originaldramaserien Hemliga armén (1977-1979) som SVT sände 1981-1983, vilken jag föredrog. Men sen har rubricerade parodi dominerat på TV och gått om och om igen, så nu har man tagit den till sitt hjärta.

Fler TV-upplevelser

Sen måste jag slå ett slag för de två avsnitten Spelet om Stockholm som nu ligger på Play ett tag till. Särskilt del 2 som visar så många vackra och trivsamma boendemiljöer inne i Stockholms City. Tänkte att det nog är värt ett studiebesök någon gång.

För att inte tala om miniserien Drottningens Slott i tre delar. Första delen om Buckingham Palace, andra delen i dag om Windsor Castle som också ligger på Play, samt den tredje delen i morgon Palace of Holyroodhouse i Edinburgh. 51 minuter vardera med engelsk historia, överdåd och andlöst överdåd igen. På Windsor Castle är särskilt dockhuset med utdragbar trädgård undertill en av sevärdheterna. Duktiga Fiona Bruce från BBC:s Antique Roadshow berättar.

Journalisten Paul Frigyes skrev en bok där han tänkte ta heder och ära av författaren Jan Guillou. Bara titeln ”Höjd över varje misstanke” visade tydligt dess avsikt. ”Försök till karaktärsmord” var Guillous ord för tilltaget, vilket jag håller med om. Boken såg nu aldrig bokhandelsdiskarnas ljus innan den idag drogs tillbaka av Norstedts förlag. Lite skadeglädje känner man. Men ledsnad också över somliga jeppars dumhet och slarv.

Jan Guillou ilsknade till över lögnerna - med all rätt, och lade i morse bevisen på bordet. Och inga dåliga bevis heller. Ska man ge sig på Jan Guillou ska man ha torrt på båda fötterna, samt både hängslen och livrem, den saken är klar.

Absolut inte basera sin story på rykten om man vill nå framgång. Framför allt inte gällande så lättkollade fakta. Det gällde bl.a påståendet om att Guillou skulle ha tjuvrökt och därmed relegerats från realskolan Solbacka. Vilket Guillou enkelt avfärdar med att visa upp slutbetyget med stora A:n i både ordning och uppförande. Vilken skam för Frigyes! Hur kunde han ge sig på något så utsiktslöst! Så dumt att klockorna stannar...

Visserligen säger journalister sinsemellan ”kolla aldrig fakta, då spricker storyn”, men det är ett yrkesskämt vilket Paul Frigyes tydligen inte fattat. Vilken s.k författare utsätter sig självmant för en sådan offentlig förnedring.

Vad är det med journalister och författare nuförtiden? Välkända Hanne Kjöller gjorde sin dundertabbe i höstas. Det duggar tätt. Hon och förlaget Brombergs anmäldes till JK för grovt förtal genom en felaktig uppgift i sin kritiserade bok ”En halv sanning är också en lögn”. Bara titeln… alltså. Väljer man den titeln måste ju uppgifterna vara korrekta, annars blir det ju extradumt. Kan hon alls komma igen med någon slags trovärdighet, undrar jag. Kjöller stäms på miljoner för felet.