- Minns du när vi lekte med hönsen och ringmärkte våra favoriter! Jo, det var på ”ditt” ställe.

Så där lät det när barndomsvännen Eva-Britt var på besök i går. Det var mitt och ditt ställe, mina kor, din häst och min sadelkammare om vartannat. Man kunde tro att vi haft ett förflutet som godsägare båda två. Så snälla var bönderna. Som lät oss hållas med deras ägodelar. Men för att återgå till hönsen…

- Jo, vi satte såna där påsklämmor av papper om benen på dem och så skulle vi tjudra dem för att våra favoriter skulle få komma ut på grönbete. Och där stod de helt förskräckta när de kom utanför hönsgården och flocken. Med flaxande vingar, på ett ben och det andra fast i en sträckt tjuderlina… ka-ka, ka-ka…

Detta hade jag förträngt men Eva-Britt härmade med inlevelse och såg i detta nu ut som en vettskrämd höna. Husbonden och jag skrattade så tårarna rann. Vad allt hade vi inte för oss med djuren på den tiden. Oftast välment, men en del feltänk blev det ju i iverns hetta. Och fast i djurvärlden blev vi för evigt - båda två.

Var hos Eva-Britt i somras utanför Örebro, se HÄR. Nu skulle hon hälsa på sin mamma i trakten och kom sen till oss. Och stannade hela sex timmar. Efter rundvandring bland fåglar, växter, husesyn och kvällsmacka blev det albumtajm med bilder på katter, getter, marsvin, hästar och hundar vid köksbordet. Så knöt vi ihop säcken efter 40 år. Mycket vatten har runnit under broarna. Husbonden njöt av fotboll på tv.

När vi sen kikade på tredje kompisens blogg som dagen till ära hade med "sin" häst från "sin" gård lät vi lika förtjusta i kör "Åh, gamla Pärla... och titta... vårat mjölkbord... hellegod, och där går vägen till Fiskebäck.... "

Och självklart kommer man efteråt på vilka bilder man glömde visa… men det finns ju mail.

Jaha, nu får Norge högerstyre, tycks det. Dagens valresultat tyder på det. Norrmännen har fått det för bra. Gott om jobb, höga löner. Så går det som i Sverige… ’mycket vill ha mer’. Att de vågar efter vårt svenska experiment...! De ser ju resultatet av våra sju år med ’Herr Reichfeldt’. Hur svenskar flyr till Norge för att alls få jobb. Ändå ska norrmännen göra likadant. Mänskligheten lär sig aldrig.

Jag tror att Norge kommer att bli som Sverige. Troligen in i EU på sikt. Och så ska väl oljan säljas ut till Marknaden, förstås. Så som sker nu med våra tillgångar under mark i gruvdistrikten. Högern menar att staten inte ska äga något. Inget får komma medborgarna till del. Hellre säljer man ut statens egendom och lånar för att kunna sänka skatten. Det är f-n inte klokt.

Rött är en farlig färg i tvättsammanhang. Detta är väl känt. Men det finns plagg som inte fäller, varken i tvätt eller som torra. De som fäller i tvätt kan man ju anpassa sig efter. Alltid finns det nåt annat rött som kan gå samtidigt – eller så kan de tvättas separat. Hver gang. Men vad gör man åt torrfällning… Man kan inte sitta i vita möbler, inte ha vita underkläder… you name it.

Nu har jag råkat ut för såna jeans. Vita trosor blev knallröda i grenen efter en dag. Vita (svindyra) stödstrumpor fick en rosa anstrykning. Färgen som torrfällt var så stark att trosorna blev helt infärgade i kraftigt rosa vid tvätt i maskin. Det var så starkt att de förut vita trosorna inte ens blektes av utspädd klorin. Stödstrumporna har en svagt rosa ton efter tvätt.

Nu blir det separat blötläggning i REN klorin av de båda – VAR FÖR SIG.

Jeansen ska tvättas MÅNGA gånger i maskin – med vita tvättlappar för koll av färgning. Samt gnuggning mot vita föremål efteråt. Innan jag vågar använda dem igen. I skrivande stund blev 3:e tvätten av jeansen klar. Den medlagda vita lappen från ett gammalt örngott blev, som synes, kraftigt rosa. Nu går 4:e tvätten. Ingen idé att lägga med någon tvättlapp förrän efter åtskilligt fler tvättar. Dyra byxor, detta.

Butiken är varskodd, men hade hunnit sälja 12 par redan. När alla dessa byxkunder ska tvätta och bleka som jag gjort undrar man hur naturvänligt detta var. Hur ska avloppen – och naturen – klara sånt här…

Även jag åkte dit. På en smartphone. Min ”gamla” mobil (3,5 år!) Sony Ericsson kändes verkligen gammal. Efter routerns och det trådlösa nätverkets intåg i Lilla Huset har vanorna ändrats. Viktigaste skälet till ’uppdateringen’ var Google Maps-appens GPS vilken kom till glädje i Göteborg. Kan till och med användas som kompass! Och man kan navigera sig fram med hjälp av den.

Tillgången på nya kartor (ständigt uppdaterade) över hela Sverige, ja - hela världen för övrigt, var ännu ett skäl. Även om Husbonden och jag gör det mesta tillsammans numera, så händer det faktiskt att man är på egna ben nånstans. Och en smartphone är lika personlig som vilken mobil som helst. Alltså behövdes en egen.

Önskemålet var en RÖD redan 2010 - men det blev en blå. Nu tog jag igen det: en RÖD, ”glamour red” HTC One – ett flaggskepp, så kallat. Det var den tredje storaffären i går. Idag skrevs manualen ut på 186 sidor. Återstår massor att lära sig. Resten av livet, förmodligen…

En hel dags shopping i Lidköping. Stora affärer. Men största behållningen hade jag nog av resan över Slätta’ i stora lantbruksruschen. Både ’bort och fram’, som man säger här. Antar att man hamnat på rätt plats i livet när man stortrivs med pulsen i åkerbruket. Traktorer på vägarna, traktorer på åkrar och fält, traktorer i rök och damm efter sommarens torka. Med plogar, harvar, såmaskiner, spannmålskärror och balvagnar.

Lägger ut massor av bilder som skildrar Livet På Slätta. Inte lätt att fota under färd men bilder säger mer än ord. Ja, jag är galen, men bjuder på det. Bloggens besökare får njuta med mig, eller… avstå. Valet är fritt.

En stor grej var nya marsvinslådan, som bokstavligen tar STOR plats. På kontoret. En skrivare är pensionerad och efter noggrann mätning visste vi precis vad vi behövde. Eller snarare… marsvinen. Kunde knappt bärga mig tills vi kommit hem och pustat ut förrän jag möblerade om för Vera och Sally. Jäklar så nöjda de blev. Och jag med. Husbonden likaså. Jag får allt mindre plats vid kontoret, men tillräckligt. Man kan inte annat än trivas med installationen där ’rådisarna’ får mera ljus och plats.

Tiden gick. Magen krävde sitt. Salladsbuffé på Coop Extra för 40 spänn styck, gott och nyttigt, intagen i solen på en parkbänk gjorde oss på särdeles gott humör för vidare beslut.

Vi har tröttnat kapitalt på våra mörkbruna skinnsoffor. Lilla Huset ser alltför dystert ut med dessa dominanta pjäser. Inte ens sommarsolen har piggat upp tv-rummet. Vi har studerat utbudet men inte funnit drömmodellen för våra behov. Så när vi var klara med marsvinslåda och lunch gick vi till EM-möbler för att kika lite. Vi hann till soffa nummer två och fastnade där. Denna skulle vi ha. Till kampanjpris. Soffan kommer om fyra veckor.

Tredje inköpet skriver jag om i morgon...

Här kommer några hialöst usla bilder av årets sista ensilageskörd. Våra mobiler tar sanslöst dåliga bilder - särskilt på långt håll. Ja, de är så uschliga att jag får fnissanfall när jag ser dem. Hur som helst skildras en lantlig företeelse och det är i alla fall liv och rörelse. Ensilageskörden skulle bärgas i sista stund innan det fina vädret lämnar oss. Tre traktorer körde i skytteltrafik under hela eftermiddagen på markerna här intill. Varje lass skulle fraktas till gården cirka sju kilometer bort. Sen tillbaka för att hämta mer. Här kördes bokstavligen så att det rök. Vi fick en dusch flygande gräs in genom den öppna bilrutan. Det blev nog åtskilliga lass på dessa fält. Vi undrar var vi nu ska plocka gräs till marsvinen den tid som är kvar...  

Vi var på väg hem efter förtidsröstning till kyrkovalet och stannade till för att titta på eventet. Upp åkte mobilerna, de enda fotoverktyg som var med. Fyy tusan, så förfärliga dessa är! De är nog bara gjorda för såna där akvariesjälvporträtt på lättklädda fjortisar som plutar med munnen på facebook och instagram och allt vad det heter.

Nya barnbarnet ska heta Oliver. Alla berörda har nickat bifall. Han är två månader nu, och har äntligen vaknat. Enligt modern ett mycket förnöjsamt barn - äter och sover. Men Husbonden fick vänta tills nu med att se barnbarnets ögon. Nåja, gossebarnet kisade lite vid förra träffen - alltid nåt. Nu var det lite mer liv i den lilla varelsen. Tittade sig omkring en stund, fick mat, gäspade stort ett par gånger för att på nytt glida in i Morfei armar.

Betydligt mer liv var det i Stella. Fattas bara. Storasyster är två år och två månader, snabb som en reptil och jag vet inte hur fort golvet fylldes med leksaker. Den rosa ponchon vi hade med oss föll i smaken. Hon tog av och på flera gånger alldeles själv. Behändigt med kläder utan besvärliga ärmar! Stella har nyligen varit och modellat för klädfirman Rabalder. Och gjort succé... De bilderna väntar vi ivrigt på. Den lilla linslusen tycker det är roligt och hade varit så följsam, berättar modern. "Fota" är ett av orden hon använder ;-)

Ponchon är virkad av min vän textilkonstnärinnan Cecilia. Den var inget att tveka på. Slog till direkt. Som gjord för lilla Stella.

Amatörernas julafton vid dammen idag. Mina stygn skulle tas.

Läkaren som tog bort tre små historier på min rygg hejdades av mig i språnget när han skulle beställa tid hos vårdcentralen för stygntagning. ”Vi tar dem själva hemma, vet du” sa jag. "OK, inga problem", svarade han.

Idag kom äntligen dagen. Det har kliat! Har inte vågat riva var som helst då man tyvärr inte har ögon i nacken. Husbonden har varit behjälplig. Så även med borttagningen. Vi parkerade oss vid dammen i klart solsken. Bättre arbetsbelysning finnes ej. Lugnet lägrade sig. Trollsländan hovrade runt oss och bäcken porlade. Pincett, klorhexidin och ett rakblad. Ett pillgöra är det. Bara sex stygn totalt.

Inget mot tidigare övningar efter bukoperationer med ett 30-tal stygn. Denna självservice började egentligen med en avskräckande tanke på hur en (eventuellt) hårdhänt sköterska skulle handskas med detta. Hundarnas stygn efter diverse ingrepp har man ju tagit själv. Och marsvinens. Varför inte de egna… Alltså blev det hemmave’. Lugnt och fint utan stress, och man kan ju pausa när som helst. Det gick geschwint och sen har det fortsatt.

En av vännerna glömmer aldrig när hon blev ’åhöra vittne’ till ett sådant evenemang. Hon råkade ringa just när ’ingreppet’ skulle ske så jag låg på kökssoffan och pratade i telefon under tiden. Så oerhört praktiskt;-) Det hade aldrig kunnat ske på en vårdcentral. Den gången hade jag fästs ihop med klämmor (agraffer), ett 30-tal även då. Dessa gör rätt ont, särskilt i naveltrakten. Dem tog Husbonden med bl.a avbitartång. Smärtfritt.