Nedersta lådan i syhurtsen gav många glada överraskningar. Broderilådan. Minnena strömmade fram. Här låg mönstren till veporna man sydde på 60-talet. Korsstygn i tjockt ullgarn på grov aidaväv, så bastant att den svårligen kunde fållas snyggt. Och inte bara originalen… även egna mönster till förändringar.

Gillade aldrig originalets färg och design av den blågula aran, så jag ändrade. Efter fågelböcker och råd från en ’fågelgubbe’ på jobbet. Blev nu själaglad över fynden. Tänkte aldrig att de fanns kvar.

Hur många timmar har inte lagts på detta… Hur hann man? Som om tiden stod still. Och det som syns på bild är bara vad som blev lyckat, inte alla utkast som slängts. Den blågula aran blev jag nöjd med och sydde upp. Planer fanns på den röda aran som kompisen sydde. Men även den ville jag ändra efter eget huvud. På bild syns originalet till vänster, intill min tänkta variant som aldrig blev sydd. Vilken energi...

Syhurtsen har rejäla lådor som rymmer hur mycket som helst. Nästan en sån där som saknar botten. Man bara öser och öser ur den. Här låg även garn i mängd, ännu en ogjord vepa med fjärilar, gamla VI-mönster, broschyrer från Ateljé Margareta - samt en hel liten korg (!) med stoppgarner. Milda makter.

"Gräv där du står" är ett välbekant råd till journalister. Och så skedde. Oj oj oj, så roligt jag fick.

"Hantera energin som pengar, använd inte allt på en gång, spara lite till sämre tider också”, är andra klokord som ringer i skallen. Aktar mig noga när energin flödar. Varifrån kom detta överskott. Kanske från den fina sommaren. Ingen vet.

För övrigt...

Bönderna hann inte mer än skörda, plöja och så... och nu gror det nysådda. Ville haft en bild på potatisupptagning också, men det gick så fort att jag inte hann med. Vädret har verkligen stått lantbruket bi. Allt har blivit gjort i tid. För två år sen denna dag stod åkrar och vattendrag översvämmade. En potatisodlare berättade då att 500 ton potatis blivit kvar på åkern - en årsinkomst.