- Minns du när vi lekte med hönsen och ringmärkte våra favoriter! Jo, det var på ”ditt” ställe.

Så där lät det när barndomsvännen Eva-Britt var på besök i går. Det var mitt och ditt ställe, mina kor, din häst och min sadelkammare om vartannat. Man kunde tro att vi haft ett förflutet som godsägare båda två. Så snälla var bönderna. Som lät oss hållas med deras ägodelar. Men för att återgå till hönsen…

- Jo, vi satte såna där påsklämmor av papper om benen på dem och så skulle vi tjudra dem för att våra favoriter skulle få komma ut på grönbete. Och där stod de helt förskräckta när de kom utanför hönsgården och flocken. Med flaxande vingar, på ett ben och det andra fast i en sträckt tjuderlina… ka-ka, ka-ka…

Detta hade jag förträngt men Eva-Britt härmade med inlevelse och såg i detta nu ut som en vettskrämd höna. Husbonden och jag skrattade så tårarna rann. Vad allt hade vi inte för oss med djuren på den tiden. Oftast välment, men en del feltänk blev det ju i iverns hetta. Och fast i djurvärlden blev vi för evigt - båda två.

Var hos Eva-Britt i somras utanför Örebro, se HÄR. Nu skulle hon hälsa på sin mamma i trakten och kom sen till oss. Och stannade hela sex timmar. Efter rundvandring bland fåglar, växter, husesyn och kvällsmacka blev det albumtajm med bilder på katter, getter, marsvin, hästar och hundar vid köksbordet. Så knöt vi ihop säcken efter 40 år. Mycket vatten har runnit under broarna. Husbonden njöt av fotboll på tv.

När vi sen kikade på tredje kompisens blogg som dagen till ära hade med "sin" häst från "sin" gård lät vi lika förtjusta i kör "Åh, gamla Pärla... och titta... vårat mjölkbord... hellegod, och där går vägen till Fiskebäck.... "

Och självklart kommer man efteråt på vilka bilder man glömde visa… men det finns ju mail.