”Ett-sex-nio-sju-två-sex”. Ett telefonnummer som fastnat i hjärnan. Det gick till faster Sigrid (eg. pappas faster) och gamlafarmor Josefina Charlotta som bodde i en rymlig våning i centrala Göteborg. Så rymlig att även farfar och farmor bodde där en tid när jag var liten.

Sten Sturegatan 2 var adressen, med Heden på ena sidan, Gamla Ullevi på den andra och Katolska kyrkan rakt i blickfånget från fönstret. En vy jag kan, om man säger så. Skulle känna igen den i sömnen.  Från fönstret sågs också den lummiga och kända bilvägen Allén med sina höga vackra träd - och Polhemsstatyn. På andra sidan av Allén den vackra och rofyllda oasen Trädgårdsföreningen – en av Europas bäst bevarade 1800-talsparker med bl.a det stora Palmhuset. Inte konstigt att familjealbumet har många bilder på mig – just där.

Här har många jular firats, här blev jag friserad av faster 'frisörskan', här sov jag över många gånger när mamma och pappa skulle ut och roa sig. Från mjölkaffären något kvarter bort hämtades mjölk och grädde på glasflaskor och farfar lärde mig hur man kärnar sitt eget smör. Han visade hur man kunde göra knäckäpplen på vedspisen, eh gasspisen (förstås) i köket och här slet vi under stoj och glam sönder dockan Anna-Pia. På Heden strax intill togs de första stapplande skridskoskären – tvåskärigt.

Allt var sig likt - 60 år senare. I går var jag där igen. Inte i lägenheten gu’bevars, men den minns jag knivskarpt ändå. Med både serveringsgång, matsal, jungfrukammare och separat köksingång från bakgården. Nä, jag ville ha egna bilder på portgången, bakgården och trapphuset. Ringde på hos ett av namnen.

- Hej, jag bodde här som liten. Jag skulle gärna vilja komma in och se porten och gården. Kan du hjälpa mig med det? ... åh, tack så väldigt mycket! Bzzzzz, lät det när porten låstes upp - Sesam öppna dig.

Portgången var lika vacker som jag mindes. Bakgården i samma blekgula nyans. Men modernare. Och med planteringar. Från portgången ledde en trappa och dörr in till trapphuset - vilket tyvärr inte var sig likt.

Den breda svängda marmortrappan var borta. Och i det luftiga schakt som förr gav rymd och elegans ända upp till fjärde våningen - stod nu en hiss… Den smala - fortfarande svängda, men inte hälften så eleganta - trappan ledde upp till dörren jag kände så väl. Tog en bild för minnet ändå.  En nostalgitripp.

Men orsaken till göteborgsresan var ju en helt annan. Fortsättning följer…