En djurälskare hittar alltid djur, vart man än åker.

Ny utflykt idag. En vi både sett fram emot - och bävat för. Det är ju så låångt! 23 mil låter inte så mycket, men det TAR SIN TID. Inte är det som när man var ung och körde 50 mil tur och retur på dagen, och inte behövde sova på tre dar. Att resa nu är en väldig skillnad. Men det går… Vi startade prick sju för att hinna med något mer än att bara resa.

Kosan ställdes till Husbondens syster och man på Ånnaboda Camping i Kilsbergen utanför Örebro. Klämde även ett par mil extra till ungdomskamraten Eva-Britt, som jag inte sett på över 40 år. Vi hade ju hört så mycket om hennes nya getter… svensk lantras - såna som jag älskar. (Djur!) Vi åkte dit först, för det var längst bort. Bilder en annan dag.

Uppe i Kilsbergen fläktade det behövligt. På Campingen kunde jag lägga mig raklång en stund på gräset. Ryggen krävde detta, sex timmars sittläge är ingen höjdare när den krånglar. Serverad mat, trevlig samvaro, lite avkoppling och en promenad runt Ånnabodasjön var välgörande innan vi anträdde hemfärden. Stor behållning av spåren efter bäverns arbete i sjön (djur igen). Nu kunde jag i alla fall koppla av. Det kunde jag aldrig när vi hade hundar med oss som också skulle må bra – djuren först och främst.

Gissa om jag blev störtförtjust i bordsduken. Designad av Lena A Linderholm. Hur få tag i den?

Efter 13 timmars utfärd nåddes äntligen hemmet. Och fann att sommarens hittills varmaste dag med 27,0 grader både varit och farit. Full rusning genom huset för vädring och ompyssling av marsvin, fiskar och fåglar. Nymferna fick tyvärr vara inne hela dagen av risk för hökattack. De flaxar så dant annars och kan bryta både vingar och tår i sin skräck. Som tröst hade de fått både majskolv, jordnötter, hirskolv och annat gott att roa sig med. I morrn är allt som vanligt igen.

Förstod ju att jag missade massor på den gigantiska slöjdmässan i helgen. Tur man har en textilkonstnärinna till vän, en expert som vet var man ska leta...;-) Som också var där - mig ovetandes. Fick låna några av hennes bilder till bloggen. På bl.a de fantastiska jackorna sydda av och med stramaljbroderier, ihopsamlade från när och fjärran för att utnyttjas på detta fantastiska vis. Sevärt! Det var verkligen en finfin idé ifall man har ärvt några sådana. För man sitter ju inte och broderar först, för att sen sy kläder av dem... eller...? Det gör man kanske? Om man har överloppsenergi.

Figurerna i gungorna är inte dåliga, de heller. Käcka, men astunga för de är gjorda i betong. Ajajaj, för att gå på dem i hastigheten, slå huvudet i eller ve och fasa om de kommer i gungning... Men käcka, i alla fall.

Gulligast och minst farliga är då de små kottebebisarna som ligger på rygg i en korg. Av dem vill jag ha allihop. Tur jag inte såg dem för då hade jag väl länsat korgen...;-) Tyvärr vet jag då inte konstnärernas namn i dessa fall.

Konstnärsvännen Cecilia var alltså där dagen före oss. Det visade sig att hon stått och klämt på exakt samma grytlappar som jag köpte dagen efter. Ett sammanträffande på distans... kanske telepati, eller nåt.

För övrigt ... bidrar Lilla Huset med rosa malvor i full prakt och läckra femtungor i balkonglåda.

Äntligen hemma efter alla utflykter. Trastarna är helt galna efter mispelbären och är riktigt närgångna. Inte kan de vänta på rätta mognaden heller, utan tar dem i tidigaste kartstadiet. Nu är perennerna igång tämligen allmänt. Och fler blir det. Dristar mig till en blomsterkavalkad i bloggen.

Man kan tro att vi har rena odlingen av studentnejlika (brinnande kärlek). Det har det nästan blivit också fast det inte var meningen, fröerna tar sig så lätt. Den lila praktbetonikan är mer eller mindre färdig nu. Röllekan är på gång. Tyvärr finns bara den röda kvar, den gula dog någon vinter. Stjärnflockan kan säkert stå hur länge som helst, den lämpar sig ju som eternell.

Den gula praktlysingen är nog en riktigt gammal bonnaväxt. Första gången jag såg den var som 'häck' utmed grusgången till bostadshuset på en äldre gård tillsammans med studentnejlikor i massverkan. Den vita pionen packade ihop häromdagen, den var sist efter de röda och rosa som förde en ojämn kamp mot regn och blåst. Pionerna fanns när vi flyttade hit och står kvar på samma plats.

Vit astilbe står som ett vitt moln mellan mörklila salvior. Nunneörten vandrar runt i trädgården alltefter behag. Vi har dem överallt. De tycks leva på ingenting, sol och skugga i vått som torrt går lika bra – hela sommaren. Blomvassen blommar rikligt på stela stjälkar i dammen just nu, gyckelblomstret blommar vid sidan av. Den sistnämnda planterades i dammen (växt för sumpzonen) men klev upp på torra land, där den frösår sig i tusental mellan plattorna och lever på nattfukten eller nåt sånt. Otroligt rolig och tacksam. Blommar länge och sprider sig lätt.

Vad skulle då trivas i vårt norrhörne? Jo, där fyller klätterhortensian en hel vägg. Och skulle gärna klättrat upp på taket om den fick. Den får klippas in stup i ett. Blomningen är bedövande där i skuggan. Av våra nävor har bara den kaukasiska nävan kunnat räddas till livet efter den tuffa vårvintern. Temyntan är praktfull och villig, sägs också vara en gammal växt.

Husarknapparna är en kär favorit bland de ettåriga. Blommar villigt hela sommaren utan tillsyn, nåja… vatten vill den förstås ha som alla det övriga. Visst vore livet bra trist utan blommor.

Husbonden följer damfotbolls-EM på TV. Jag tar hand om dagens bildskörd. Var på Öppen Trädgård idag. Två hade öppet nästgårds. Mycket nytt att se och lära, särskilt på första stället. Impad av den enorma skogsdammen, en f.d branddamm (se bilder). Den här grävdes med grävskopa (Husbonden grävde våran för hand). Och resultatet är makalöst. Skogsdammar ger en förunderlig ro. Lite svarttjärn över denna... Undrar om några änder dunsar ner där ibland? Inga fiskar numera, dem tog hägern på sin tid. Men det finns ju sländor och grodor...

Helt betagna blev vi av blå bergvallmo (meconopsis betonicifolia) och sommarviva (kan ej reda ut namnet – det finns så många sorter) på långa stänglar, både röd och gul. Vi kände inte till någondera förut, men ska ha framöver! Bergnejlika (dianthus gratianopolitanus) blev också en ny favorit, sades sprida sig enormt. Växter som ”vill själva” är populära i Lilla Huset. Fjärilsholken var tuff i glada färger.

I den egna trädgården fotades ånyo en syrsa i rudbeckiorna. Någon av sorterna heter visst solbrud, men för mig blir de alla rudbeckior ;-) Vi köpte med oss två alunrot (heuchera) som vi hade för några år sen, såå vackra. Och något mer som ja redan glömt, ja… så håller det på. Såg en boktitel nån gång som hette "Turista hemma". Det tilltalar mig i hög grad. Man behöver verkligen inte åka långt för att få upplevelser.

Dagen avrundades med Vännerna vid grillen. Bara korv och bröd, men ändå…

Utflykt till Hjo och Slöjdmässan, Skandinaviens största hantverksmässa, med 300 utställare. Varav 50 nya - däribland våra kompisar Belaras Hundhantverk. Ännu en varm dag med 26, 3 grader - inte ens en frisk fläkt från Vättern. Mässan hålls tack och lov i vackra Stadsparken under höga lummiga träd med koltrastsång. Ett väloljat arrangemang, det var visst 30:e året (?).  

Ganska skönt att strosa runt i spräcklig skugga bland alla vackra ting. Som t.ex skiffertavlor med fågelmotiv i olja av konstnären Johannes Ptok (bilder ovan), ein berliner, jaa... som bott i Sverige sen 1977. Mer info på hans hemsida (följ länken). Var vi riktigt sugna på hans grejer, eller…? Vi kanske åker till Järna nån gång och köper en.

Som ett tecken ifrån skyn fanns där fårullssitsar till våra cyklar! Jag saknade en sådan just igår. Ett lyckoskott - klart vi köpte. Samt några grytlappar (till prydnad) med ko- och fårmotiv, det gäller att förse sig ty man vet inte hur länge de finnes på riktigt i vårt land.

- Nu vill jag till vattnet medan jag orkar, sa jag sen. Är man vid Vätterns strand bör man passa på. Väl där togs minnesbilder på både båt, vattenblänk, änder i ruggning och måsar. Ångaren S/S Trafik, en av Sveriges äldsta och bäst bevarade båtar, K-märkt sedan 2001, kör turer till Visingsö, Vadstena och rundturer.

Resan till Hjo tog inte mer än dryga timmen, vägarna har blivit bättre! Många intryck rikare gläds vi åt att vi faktiskt kom iväg. Dock fann vi att de gamla sevärdheterna i Hjo, Fjärilsmuseet och Vätternakvariet inte finns kvar. Tur man såg dem medan de ännu fanns, för typ 25 år sen. Akvariet började visst läcka, och fjärilarna har flyttat till bisonfarmen i Gate två mil söder om Hjo.

Vår annars så fridfulla Park utsattes i går för ett larmande så till den grad att jag nästan fick bullerskador inne i huset. Husbonden hade tröttnat på alla stubbar som rundas vid klippning och hyrde en stubbfräs. Höga decibel på ’denna där’. Rejält missljud. Men killar gillar när det låter...;-) Utan vare sig mat, dryck eller rast mejades 33 stubbar ner på tre timmar under ett ilsket entonigt surrande likt tusentals ilskna bin av jättestorlek. Det var inte så alldeles lätt att flytta den där klumpen heller, förstod jag. Han var rätt mör i kroppen efteråt. Stubbarna togs ned till tio centimeter under marknivå, och kvar var endast ett mjukt mjöl likt barkmylla.

Snygga skålar från Royal Design. Till en kostnad av endast 49 kr – för allihop. Ett erbjudande från Kelloggs. Passade bra eftersom vi äter en del corn flakes i Lilla Huset. Åtta streckkoder skulle skickas in för fyra skålar. Erbjudandet gäller till 31 oktober, stod det. Vi hann inte mer än att skicka in våra streckkoder och få våra skålar och sen var kampanjen slut... efter någon månad bara. Det står inget mer på paketen i alla fall. Och då kan ju ingen ny kund veta om erbjudandet - om det nu står kvar till oktober. Vad är det för mening med en kampanj om den tar slut innan folk ser den. Sjukt, av Kelloggs. 

Pang! Mitt bakre cykeldäck smällde med ljudet av pistolskott. Och där stod jag med näsan mitt i ansiktet. Vår cykeltur som börjat så trevligt blev med ens dramatisk i det ljuvliga högsommarvädret. Knallblå himmel utan ett moln. Vi hade just passerat Lilla Tomte, fotat en fin mjölkpall, varit inne på skogsvägars svalka, åkt på bondens stig genom havren, njutit av tornsvalornas skriande flykt och hittat nya vägar ner till ån. Livet lekte och vi cyklade längre än tänkt - det går ju så fort och lätt på cykel...

Just avsuttna vid Hallbergs Håla hände det. Men Husbonden är händig och vi hade planerat för dylikt haveri. Ur lilla cykelväskan halades båd' skiftnyckel, mejsel, bändverktyg och ny innerslang. Jag gjorde inte annat än tog hand om lösa skruvar och fotograferade... "Den som gör en resa har alltid något att berätta" heter det ju.

Tjugo minuter senare fortsattes färden till Krokstorps Lanthandel för tröst med glass. Köptes även ny innerslang. Samt plåster och våtservetter till cykelväskan, vilket saknats. Nu är vi än bättre rustade. Den lanthandeln är minsann nåt alldeles extra - och för övrigt ett berömt turistmål. Omnämnd på kommunens hemsida och på Västgötalandet. Därtill filmad av Camera Q. Här finns verkligen allt! När bygdens folk inte finner vad man söker på annat håll är talesättet "åk till lanthandeln". Vilket oftast lönar sig.

Alldeles intill ligger även den anrika Kvarnen från 1888, där jag köpte fodret till grisarna under min farmartid, samt Sågen där vi hämtar kutterspån till små 'bävrarna'. Några foton där och sen hem. En och en halv mil blev sommarens första - men inte sista - tur på stålhästarna. Gissa om lårmusklerna värkte. Bra att det inte bara är ryggen som ömmar, för det var änna tjatigt...

På hemvägen från utflykten häromdagen åts lunch på Sollebrunns Gästgifveri, med anor från 1700-talet. Det framgår bl.a av den gamla skylten från hästskjutsarnas tid (se bild). De brukar ha hemtrevliga julbord. Vi åt nu på terrassen, där jag av misstag bar undan en annan gästs bricka (!) från bordet när han hämtade kaffe… och lärde på så vis känna en trevlig man, nybliven pensionär, som arbetat till 74 års ålder.

Den medeltida ridvägen mellan Lödöse och Skara gick här, med Sollebrunn halvvägs. Gästgiveri var en inrättning för resande på vägarna med förtäring och inkvartering. 1561 utsågs en i varje härad att stå för gästgiveriskyldigheten.

”Wid allmänna lands och siö wägar skola nödige skiuts och gästgifware gårdar wara, ej längre från hwar annan, än högst twå mihl” hette det enligt kunglig förordning 1615.

Enligt 1734 års förordning tvangs gästgiverier ha såväl måltidslokal som gästrum, stall och vagnslider. Samt en tavla med avstånd till angränsande gästgiverier (se bild).

Diligenstrafik startade 1833 med en tur i veckan från Stockholm över Göteborg till Helsingborg. Med nattkvarter på Sollebrunns Gästgifveri. Gästgiveriet förvandlades till skjutshåll 1902. Och de resande måste kunna byta hästar där. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan, som avskaffades 1933.

En gammal bensinmack i Sollebrunn ingår i projektet ”Retrovägen”, väg 190 mellan Göteborg-Nossebro-Hällekis, en utökning av det lyckade retrokonceptet i Nossebro ett par mil därifrån.

Projektet pågår 2013-2015 med invigning av Retrovägen våren 2014. Där ska 1950-70-talen kunna återupplevas genom sevärdheter, matställen och boenden. Ångbåten S/S Herbert som trafikerar Mjörn är invigd. S/S Nossan af Stallaholm trafikerar ån med samma namn i Nossebro. En veteranbuss från Gräfsnäs rustas upp för att ta med folk på nostalgitripper till orterna kring väg 190. Många byggnader är i stort sett orörda, mycket ser ut som mellan 1950 och 1970. Man hoppas få fram tidsenliga vägskyltar genom Trafikverket. Den gamla känslan ska plockas fram. Det ska bli som att komma hem. Yngre ska minnas hur det var hos mormor och morfar, äldre ska minnas barndomen, sägs det.   

Se filmen på SVT Play ända till 5 juni 2014.

Efter detta behöver ingen undra varför Husbonden och jag gör safari bland hällkistor och ruiner. Antingen är vi miljöskadade eller så har vi kommit på rätt plats i livet ;-)