Jättakullen i Södra Härene är Nordens största hällkista, 14 gånger 4 meter stor med elva mäktiga stenhällar och indelad i tre rum. Cirka 4000 år gammal, daterad till omkring 1500 f Kr, övergången mellan yngre stenålder och äldre bronsålder. Hällkistan upptäcktes vid grushämtning på platsen.

Stenkammargravar placerades i väl synliga i det allt öppnare landskap som röjts upp för odling och bete. Området koloniserades i hög grad under stenålderns senare del. Hällkistor är gemensamhetsgravar som användes i generationer. Platsen vid Nossan kallades förr Wadbacken eftersom det fanns ett vad över ån. Vadet behövdes inte längre när det på 1860-talet byggts en gångbro, Härene Spång.

Ett vikingafynd med tre svärd påträffades 1890 vid dikning av ån Nossan. Ett av dem köptes in till Göteborgs Museum 1904. Daterat till c:a 940 e Kr. Handtaget har gotländsk design och kommer från Rhendalen.

Min salig Pappa som vurmade för historia var på sin tid begeistrad i den här hällkistan, medan jag då för tiden förhöll mig helt kallsinnig till dylikt. Nu känns det fantastiskt med dessa historiska lämningar praktiskt taget ’inpå knuten’. Sent ska syndar’n vakna. Det här var den tredje sevärdheten vi besåg på ’ruinsafarin’ härom veckan. I decennier växte stora furor uppe på högen och alldeles intill hällkistan. På senare år har platsen röjts vilket ger full rättvisa åt fornlämningen som nu framträder i all sin prakt för förbipasserande på E20 - alldeles intill.

Lundskullen syns väl från vägen. Länge ett planerat besöksmål i mitt sinne, bara en kvarts bilresa hemifrån. Nu blev det av. Först när man kom dit och upp på själva kullen insåg jag hur mäktig den faktiskt är. Andäktigt med alla imponerande bautastenar. Människor har verkat här i över 4000 år.

Gravfältet ligger strax söder om Södra Härene gamla kyrkoruin mellan Nossan och E20, en gång en rejäl statusplats med sina megaliter som skulle ses från vägen vilken än idag löper förbi. Nossans dalgång hade bofasta bönder redan under stenåldern för 4000 år sedan. Ån var en viktig kommunikationsled.

Lundskullen har använts som gravplats under flera perioder sedan stenåldern, kanske mest under järnåldern (från 550 f Kr till 1050 e Kr). Platsen har troligen också använts som offerplats och mötesplats under olika eror.

Gravkullen omfattar idag en hällkista (10x2 m), fyra gravhögar, 18 runda stensättningar, en treudd, en domarring (9 m diam) och 40 resta stenar. Samt fler hällkistor. Läs mer hos Bengans Historiasidor, som bloggen numera har en fast länk till.

Innan gravfältet upptäcktes och dokumenterades har det en gång delvis förstörts av grustäkt. Sannolikt har flera av gravstenarna också använts till husgrunder och annat på bygden.

Platsen har röjts från sly, fallna stenar har rests, betande djur håller platsen öppen. Dessa minnesmärken är så värdefulla. De kan erinra oss om hur kort tid vi faktiskt lever, och hur liten rätt vi därmed har att på denna korta tid fördärva och skövla så mycket som nu sker.