Fann en gammal bild på min älskade katt som jag hade som fjortis. Hannibal. Bedårande söt, gosig, lekfull, kelen, tillitsfull, glad… ja, allt man kunde önska. En vanlig bonnkatt som kom att betyda mycket för mig. Tyvärr fick vi inte ha honom så länge. Han var inte ens ett år när han försvann spårlöst en dag. Som vi letade och ropade. I dagar, veckor, månader… vi slutade väl aldrig att hoppas. Överkörd, gissade vi.

Den oron, saknaden, sorgen och skulden – ja, han var ju vårt ansvar – vill jag aldrig uppleva igen. Han är orsaken till varför jag inte vågar ha katt igen. Skulle aldrig orka med mina egna bekymmer för den.