Gårdagens utfärd förde oss även till ungdomskamraten Eva-Britt med sina getter. Det är över 40 år sen vi sågs och på den tiden var det ganska intensivt under många år. Först var det gårdarna vi jobbade på under sommarloven, hos varsin bonde, ridturer och allt annat man kunde göra med hästarna (böndernas), korna vi skötte och tog ut och in från betet, höskörden vi deltog i och mjölkflaskorna vi turades om med att köra till pallen. Sen kom killarna från stan ut på sina moppar och stal intresset för en tid. Mycket bilåkning blev det… När allvaret började med jobb och flyttningar skiljdes våra vägar.

Vi har snackats vid på telefon ett par år. Och nu skulle vi ses… som pensionärer. Två skinntorra gamla tanter, hehe.

Vad presentar man med – från en getvän till en annan – om inte med en… get. Den humoristiska geten (sista bilden) från Magnolias produktion i Nossebro har vi redan en hemma och sprider så gärna vidare.

Imponerande att se hennes livsverk, egenhändigt renoverad stuga med speciallösningar t.ex ett hörnskåp, byggd damm, egenhändigt byggt getstall, hagar, sommarhus (lekstuga)… egenhändigt allting. Otroligt, och helt enastående. Och inte ett ogräs så långt ögat nådde. En riktig idyll med bostad, stall och hagar i en skogsglänta. Man kände sig fylld av intryck och... berikad.

Och sen... getterna, vår gemensamma vurm. Har ju haft några själv av den här rasen – svensk lantras. Och jag slutar aldrig att älska dessa djur, intelligenta, lättfödda, härdiga, humoristiska… Bilderna får tala för sig själva.