Jag är svag för ruiner. Det är nåt speciellt med dessa rejäla byggnadsverk som använts av människor i århundraden. Som trots bränder och förödelse stått pall för tidens tand. Där står de och vittnar om liv och betydande händelser för så länge sedan att det är svårt att föreställa sig. Ibland återstår bara grund och/eller eldstad. Ibland kan man faktiskt se hur de en gång sett ut.

Som vid Södra Härene kyrkoruin med troliga anor från 1100-talet. Platsen har utgjort en lockelse på mig i trettio år. Nu åkte Husbonden och jag dit med enbart denna som mål. Platsen är bedövande vacker, liksom ruinen. Rofyllt. En plats att vila i frid på.

Den vackra kyrkoruinen i Södra Härene ligger i Vårgårda kommun intill E20. En samlingsplats för bygdens folk i mer än 400 år tills den brändes under Kristian IV:s räder in i Västergötland 1612. Kristian skröt över att ha bränt över 3000 gårdar på sin väg. En ny och större kyrka byggdes på samma plats och användes i närmare 300 år tills blixten slog ned i ett åskväder 1905, varpå den lämnades åt sitt öde.

Hembygdsföreningen håller efter gravplatsen. Enligt inskription framgår att någon så sent som 1984 lät sig begravas här i en familjegrav.

Dörren från 1100-talet satt tidigare i S Härene gamla kyrka (ruinen) och klarade sig från branden. Den bastanta decimetertjocka dörren har troligen smyckats av kringresande munkar. Förvaras i S Härene nya kyrka, en av Västergötlands yngsta, byggd 1909-10, en kilometer från ruinen.

Så blev denna 'ruinsafari' äntligen av. Flera märkliga platser av liknande dignitet besöktes samtidigt i närheten. Återkommer till dem framöver.