Åter en regnvädersdag. Vi stack iväg en sväng till Tånga Hed i Vårgårda för att träffa kompisarna som ställde ut vinthundar. Ett gammalt militärt övningsfält som nu är en populär hundmetropol mm. Vädret var sedan som gjort för en biltur runt sjön Anten. Tätt mellan skurarna.

Innan vi visste ordet av var vi inne på Antens museijärnväg också – och då vräkte regnet ner. Trots närheten har vi aldrig varit här förut. Ett väldigt rart ställe. Fantastiskt fint ordnat där ’spåren’ efter det förflutna är väl bevarade. Här håller en ideell organisation minnena från den gamla Västgötabanan (VGJ) i högsta grad vid liv. Koleldade ånglok från 1910-1920 sköter trafiken mellan juni-september. Där kan man åka med i 40 km/tim på smalspårig järnväg och återuppleva gamla tider. Eftersom det smattrade på taket en lång stund togs många bilder, varav de bättre läggs ut.

Västergötland-Göteborgs Järnvägar (VGJ – Västgötabanan) var en smalspårig järnvägslinje från Göteborg genom Älvsborgs län till Skara i Skaraborgs län. Hela Västra stambanan invigdes 1862. Den sista smalspåriga godstrafiken gick mellan Vara och Nossebro (vår Byhåla). Den upphörde 1986 och banan revs 1988. Tråkigt nog rev man även upp hela banvallen vilken istället kunde blivit gång- och cykelbana, men inte tänkte man på folkhälsan då.

Not:

Tånga Hed är ett f.d svenskt militärt övningsfält utanför Vårgårda. Övningsfältet användes 1862-1962 av Göta Artilleriregemente (A2) och 1963-1995 av Älvsborgs Regemente (I 15). Och visst har vi hört skjutövningar härifrån på den tiden.

Åskknall och störtskur satte P för bloggen i går kväll. Samma idag. Således tvangs man hålla tand för tunga ett helt dygn om barnbarnets stora dag. Stella fyllde 2 år och bjöd på stort släktkalas. Morfar och jag grattade med utemöbel i exakt rätt storlek. Oftast tror jag inte det är möjligt att finna specialprylar här på bonnalandet, men överraskas varje gång. Bordet var dessutom särdeles stabilt. En möbel hon kan använda i många år och växa i.

Lilla Dockan sken som solen och öppnade själv – nästan - alla paket. Vilket nog var roligare än själva innehållet. Med några undantag; en rutschkana samt en docka med tillhörande badgrejer.

Dagens clou var när den ett år äldre kusinen ordlöst lockade med sig Stella avsides för att leka med dockan och badattiraljerna. De hamnade uppe på verandan, nästan som på en scen framför oss där vi satt på gräsmattan. Ungarna var i sin egen värld. Helt omedvetna om ’publikens’ närvaro. Utan ord visade kusinen hur man sätter parfym på tinningarna. Stella tittade storögt på och härmade. Och hur man tvättar håret. Jubilaren imiterade med viftande armar och skratt. Jag filmade. Gästerna tystnade. Ett privilegium att få uppleva. Stunden var magisk.

Då… klampar pappa fram och sätter sig ned för att ’hjälpa till’ utan den minsta aning om vad som försiggår…

- NEJ, skrek ’publiken’ i kör. Gå därifrån! Alla ville se resten av föreställningen.

När jag nu ser filmen känns det nästan skämmigt med detta intrång i deras integritet. Där har De Små Människorna dragit sig undan för att leka – i fred. Det var inte avsett som teater. Och så sitter vi där och begapar deras privata lek - visserligen ömt och kärleksfullt, men ändå. Dubbla känslor.

Amerikakofferten har släpats fram i dagens ljus och fått en mer upphöjd placering. På loftet över fågelhuset. En så praktisk tingest ska förstås användas till förvaring av mer än enbart ’kinafatet’ inlindat i ett täcke. Sådär har den stått på logen i fem år, sedan pappa dog.

Även kinafatet har plockats fram, fotats på nytt, mätts och vägts för gratis värdering online hos Göteborgs Auktionsverk. Bäst att äntligen få veta något om detta fat som släpats omkring av generationer.

Kofferten användes av farfarsfar och farfarsmor när de utvandrade till Amerika 1897. Farfar föddes i Boston 1898 men händelser hemmave’ fick dem att återvända till Sverige igen. Tur för mig! Detta är väl skälet till att kofferten finns här, annars hade den ju stannat i ’amerikat’.

Amerikakoffert är en väska formad som en låda och försedd med låsbart lock. Den var av trä, metall eller läder. Utvandrarna till förvarade i kofferten sina tillhörigheter under resan. Det är den mest kända symbolen för den stora emigrationen under 1800-talet och 1900-talets första tjugo år, enligt Wikipedia.

En sökning på Googles bilder visar en mängd olika utseenden på dessa koffertar.

Ännu en film har sett dagens ljus i Lilla Huset (nedan). Har haft så himla roligt med klippning och redigering i några kvällar. Dock med hjärtat i halsgropen. Ska Movie Maker krascha några av klippen… eller går det vägen… Två av klippen kastades ut, bort med dem… tänka om… Mer spänning än så behövs inte i livet. Puh, det gick vägen till slut.

Lyckligt lottade hade vi fyra häckande par starar i Parken i år. Det är bara såå roligt att följa dem. När det var dags för ungarna att hoppa ur holken gick vi vakt mot kråkor och skator, vilka också fått ut sina ungar – som ska matas - samtidigt. Kluvet, när man känner lika mycket för dem.

Att filma små fåglar i naturen kräver tålamod. Hinna fram med både kamera och skramlande stativ är bara ett moment. Evig väntan på de bästa scenerna. Konstiga ställningar med drag om ryggen. Störande ljud är en påfrestande utmaning; t.ex flygplan, vindstötar eller en arbetande Husbonde som bankar och slår… Man sörjer vad som missats, och gläds åt det som fångats. Hur som helst har vi nu ännu en film att suga på när vinterstormarna yr runt knuten.

När YouTube skulle ladda upp filmen kom nästa överraskning. Då har Googles+ lagt näsan i blöt och ÄNDRAT min sida! Ett avtal man måste godkänna, annars kastas man ut. Ont i magen. Stör mig inte, jag ska ju bara ladda upp en film! Orkar inte detta nu, tänker jag då. Sedan var det visst inte så allvarligt, det gick att lämna Googles+ och vara kvar i YouTube... Vilka tider!

Här är åkerholmen jag skrev om i senaste inlägget. Dungen är inredd och klar. Nu har kohjorden fått den som de vill. En upphöjd och torr plats för vila. I välventilerad skugga - med utsikt åt alla håll. Här en serie experimentbilder. Bästa kameran var inte med när vi promenerade förbi i bästa förmiddagssol - mobilkamerorna är hopplösa. Sen vaktade jag på dem i kvällssolen för att få en bild när många låg däruppe - misslyckades, de hade annat för sig. Försökte även nattetid (med ISO 1600) men just denna natt strövade de särskilt mycket. Lägger ut bilderna i alla fall. En annan dag får jag det som jag vill.

Mycket tjat om dessa kossor, kan tyckas. Men "varav hjärtat är fullt - så talar munnen". Och det är inte sista gången korna finns med här i bloggen. De är värda varje bild och varje utrymme, ty snart har Sverige inga svenska kossor kvar.

Tänk, så mycket vi planerat att åka och titta på i sommar. Och när sommaren är så här ljuvligt svensk och visar sig från sin bästa sida vill jag inte lämna hemmet alls. Bara sitta här och njuta av fågel- och djurlivet i dofterna från alla blommor. Det blev till och med lite störande när tandhygienisten ringde med en tid för årligt besök... nääeej, inte nu... kände jag. Nu har vi ju SOMMARLOV.

Fast en liten utflykt till Byn ska man väl kunna göra, och sen fort hem igen... hehe.

Tur att man trivs hemma, det är minsann inte alla som gör det.

Hänger på staketet i kvällssolens släpljus och ser korna strosa omkring med stora kliv utanför. Ljudliga andetag. Storboskap är gjorda för att beta och gå samtidigt. Ströva som bufflarna på prärien. Kalvarna har det lite tufft att hänga med. De lägger sig på strategiska platser och vilar korta stunder. Bara de gula öronlapparna syns flaxa i det höga gräset. Ibland reser sig någon och försöker springa ifatt hjorden. Lite stappligt med slängande ben för den yngsta. Men oftast ligger de tryggt kvar, några tillsammans. Mammorna verkar inte ett dugg bekymrade. Kor är lugna och fridsamma - jagar inte upp sig i onödan. Även om de vandrar iväg långt bort har de koll. Örnkoll.

Koltrasten drillar. Ärlan jagar flygfän över dammen. Kråkbarnen matas under ljudligt skrän och flaxande vingar. Tornsvalorna flyger skriande över taken. 

I kvällningen drar sig korna mot åkerholmen som ses från kontorsfönstret. Den uppsöktes redan första kvällen. Slyet avlövades raskt nertill så att de obehindrat kan ligga där över natt. Alla samlas runt dungen, en del uppe i mitten, andra nedanför runt om. Vid femtiden vaknar de och startar i soluppgången en ny dags vandring. Stigar är upptrampade redan efter en vecka.

När jag återvänder in har Österrike gjort två mål mot Sverige. Hann bara vända ryggen till.

Nationaldagen firades i den bästa av världar - hemmavé - i naturen. Solen står oss bi mest varje dag även om temperaturen växlar något. Trots försommaren en hygglig temp på drygt tjugo grader. Vi njuter av fåglarna, tama och vilda, av kor och kalvar som strövar runt tomten. Pustar ut efter gårdagens rusch. Funderade en stund på att åka till Byns Nationaldagsfirande med kortege och musikkår (skulle också varit kul), men... naej, skönast hemma.

Har därtill filmat en starunge som satt i holköppningen och blev matad. Stararna börjar bli klara med häckningen. Enstaka ungar kvar här och där. Trots störning av 'skatslyngeln' i våras har vi haft fyra häckande par. Det är så fantastiskt att sitta vid dammen och se trafiken av starar, ärlor, trastar, småfåglar, ladusvalor och tornseglare. Paradisiskt, rent av.

Varje år slår dagliljorna i dammen ut precis lagom till just 6 juni. De startade med en utslagen i går. Idag kom hela flocken igång. Får nöja oss med den gula färgen, men det kunde varit kul med blågult till dagens ära. Men den blå irisen är för sen för detta. Heja Sverige!

I går eftermiddag sa vi unisont att; nu ska det ske. Garageplan jäser varje vinter så att vi ibland inte får upp dörrarna. Dåligt underarbete för 20 år sen medför att saltning och spett tillgrips årligen för att komma ut med bilen. Vi hade tröttnat. Samtal ringdes...

Vän med hjullastare lovade komma på förmiddagen och gräva ur. Jisses, då behöver vi makadam till fylle… Ortens Åkeri, som egentligen saltar grusvägar nu, lovade hänga av aggregatet och hjälpa oss med leverans i ottan. Milt uttryckt med kort varsel… jättegulligt. Husbonden lyfte upp en kabel som låg rätt igenom hela området.

Lastbilen dånade in med makadam i ottan, lägg bakom lagården – tack och bock och himla snällt. Liv och rörelse hela dagen. Hjullastaren anlände och grep sig an uppgiften – skicklig som tusan. Gammalt skulle upp, tippa bakom lagårn. Nytt skulle i. På med ytgrus och släta ut – tusen tack! Husbonden iväg för att hyra en padda (markvibrator). Körde med den, vattnade och si… det blev riktigt hyggligt. Lånades bonde med traktor för att lyfta paddan på släpet, iväg med den. Hem igen för att gräva ned uppdragen kabel och koppla in. Klart till kvällningen. Kallar jag pådrag.

För övrigt går jag till portalen flera gånger om dagen för att få mig ett rus. Mirakulösa dofter från utslagen kaprifol. Vi har två sorter, en tidig och en sen, och de avlöser varann. Så nu går man i ständig extas en tid framöver. Hänryckningens tid, ja... Och klematisen klänger så frejdigt på farsturäcket. Är riktigt etablerad i år.