Att vara 'naturfilmare' är lika spännande var gång. Finns motiven där när man kommer? Oftast inte. Därför är det särskilt roligt när de faktiskt är kvar. Så att man kan få några minuter sparat. Att njuta av inför vintern. Det är väl främsta målet. Inte minst kan vägen till motivet vara väl så spännande medan man fortfarande hoppas... (se förra inlägget HÄR). Och idag var dom faktiskt kvar.

Ibland blir det bättre, ibland sämre. Den här hör väl inte till höjdarna, men tranor är ändå alltid tranor. Och faktiskt inte bara på våren. Detta tycks vara ungfåglar som inte häckat, om jag gissar rätt - de har inga röda nackfläckar. Undrar om det är grodor de plockar upp och kastar i sig...? Ganska rejäla bitar, kan man se.

- Tranorna är på fälten vid missionshuset.

Husbonden vet hur gärna jag vill fånga dem på film och ringde hem när han skulle iväg till en kompis.

Så blev det till att avsluta alla jobb på datorn, spara undan, skriva ut, lägga ihop och ge sig av. Skynda långsamt, 'är dom kvar så är dom'. Bara tio minuter dit.. En rask men behärskad vandring genom parken, skogen, ett stilla duggregn – tur man tog stövlarna, förbi hackspetteboet – tomt nu, inte knäcka grenar och rötter, igenom sandtaget, smög på branten och sen nästan framme. Inte andas häftigt nu, andas lugnt… vill inte ha nåt flås i mikrofonen. Stilla dig!

Kikade ut i en glipa mellan träden… där var dom! På vägen. Filmade liten snutt och flyttade mig närmare. Filma på frihand är kämpigt, särskilt när man zoomar. Försökte på axeln, inte bra, knäböjde i våta mossan och la kameran på andra knät. Himla bra, men för många grässtrån i vägen. Försökte repa bort, det var för många. Fick ont, reste mig, frihand igen, bättre nu, andningen stabiliserad, då kurrar magen, lutar kameran mot trädstam, humlesurr, det droppar från träden, iiiiiiiii - en mygga i örat. Vad gör man inte för konsten...

Om det blev någon liten film... jadå... i nästa inlägg.