Från nästan ingenting har denna trevliga planta växt till sig. Den kom till oss som litet frö med ett gäng fingerborgsblommor som vi hämtade från en jordhög på åkern. De hamnade i lilla Parken där fingerborgarna dominerade några år för att senare självmant vandra in i trädgården. Kvar blev den här som då fick utvecklas fritt. Den har skonats från gräsklipparen av humanitära skäl. Nu när den nått denna ansenliga storlek började vi undra vad det är. Nu vet vi...

Stor ormrot (bistorta officinalis) ur växtfamiljen slideväxter från Eurasien. Sällsynt förekommande i Syd- och Mellansverige, växer på fuktig och näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar. Odlas som prydnadsväxt. Flerårig. Svagt rosa blomklasar på långa stjälkar.

Har alltid tyckt att det är växter som klarar sig på egen hand och som vill själva man ska fylla sin trädgård med.

Så här ser mina cortisonskador ut. Ständigt nya blåmärken som blossar upp när jag varit emot något, om än aldrig så lite. Huden är skör. Det brister lätt. Från blåmärke till blödande sår är det inte långt. Det är främst på underarmar och händer som det händer… Och smalbenen. Nu senast hade jag satt ett plåster över ett annat litet märke. När det skulle loss fläktes skinnet av på ett nytt ställe. Så här har det varit i många år. Är van. Och tacksam för bra läkekött samtidigt. Konstig kombination. Tur man inte äter blodförtunnande medicin... Vissa somrar har armar och händer haft flera vita förband samtidigt. Särskilt efter arbeten i buskage. Armarna är fulla av smala vita ärr efter tidigare sår, man kan tro att jag ägnat mig åt självskadebeteende ;-) Snart kan jag ge ut en medicinsk folder med bilder...

Å, hallå… Admiral von Schneider på besök i tagetesen. Välkommen till fjärilsrestaurangen! Vad får det vara från menyn? Amiralen hade mycket bråttom. Och blev såå nöjd med tagetes i blomlådorna. Tur vi hade dem i väntan på bättre blomning. Ja, det blev så färggrant där att kameran åkte fram illa kvickt. Nu väntar vi bara på Sir Toby, Mr Pommeroy och Mr Winterbottom också, så är lyckan fullkomlig;-)

Amiralen (Vanessa atalanta) är en art i familjen praktfjärilar. Otroligt tjusig, min favorit. Hittills har vi inte sett så många ’summerfugler’ som fjärilar heter på norsk. Vi har bullat upp i nyaste perennarabatten och väntar ivrigt på både fjärilar och blomning.

Någon citronfjäril har vi sett, och några små murriga typer (vars namn vi inte vet). Samt en otroligt tjusig juvel - en mörkt turkosblå/svart fjäril med annorlunda vingform. Sökte som tossig på nätet utan resultat. Vad tusan kan den heta…? Har förgäves plöjt igenom flera fjärilssajter. En gåta att klura på…

Människan mår säkert bra av att inte få alla svar direkt, vilket vi är så bortskämda med nuförtiden. Det är säkert nyttigt att ha några olösta gåtor att gå och smaka på. Ta t.ex Universum. Mänskligheten var nog lyckligare förr när allt därute var en enda stor gåta att fundera kring. Vi kanske kan bli lite klädsamt blygsamma istället för att vara Världsalltets besserwisser hela tiden.

På några av bilderna ser man amiralens ansikte, ett litet happy face. Kanske man skulle byta till denna som sin profilbild på facebook, haha.