Åskknall och störtskur satte P för bloggen i går kväll. Samma idag. Således tvangs man hålla tand för tunga ett helt dygn om barnbarnets stora dag. Stella fyllde 2 år och bjöd på stort släktkalas. Morfar och jag grattade med utemöbel i exakt rätt storlek. Oftast tror jag inte det är möjligt att finna specialprylar här på bonnalandet, men överraskas varje gång. Bordet var dessutom särdeles stabilt. En möbel hon kan använda i många år och växa i.

Lilla Dockan sken som solen och öppnade själv – nästan - alla paket. Vilket nog var roligare än själva innehållet. Med några undantag; en rutschkana samt en docka med tillhörande badgrejer.

Dagens clou var när den ett år äldre kusinen ordlöst lockade med sig Stella avsides för att leka med dockan och badattiraljerna. De hamnade uppe på verandan, nästan som på en scen framför oss där vi satt på gräsmattan. Ungarna var i sin egen värld. Helt omedvetna om ’publikens’ närvaro. Utan ord visade kusinen hur man sätter parfym på tinningarna. Stella tittade storögt på och härmade. Och hur man tvättar håret. Jubilaren imiterade med viftande armar och skratt. Jag filmade. Gästerna tystnade. Ett privilegium att få uppleva. Stunden var magisk.

Då… klampar pappa fram och sätter sig ned för att ’hjälpa till’ utan den minsta aning om vad som försiggår…

- NEJ, skrek ’publiken’ i kör. Gå därifrån! Alla ville se resten av föreställningen.

När jag nu ser filmen känns det nästan skämmigt med detta intrång i deras integritet. Där har De Små Människorna dragit sig undan för att leka – i fred. Det var inte avsett som teater. Och så sitter vi där och begapar deras privata lek - visserligen ömt och kärleksfullt, men ändå. Dubbla känslor.