Här kommer höjdpunkterna slag i slag. Häromdagen en orm i paradiset. Nu en and i fiskdammen.

- Men... en and i dammen! utbrast Husbonden under frukostförberedelserna. Gissa vem som rusade efter kameror...

Som fallen från skyarna damp en liten kniphona ned i vattnet, bara så där... plums. Och satte igång med att dyka och ha sig. I ett, i ett med en våldsam frenesi och livsglädje. Hade riktigt svårt att hänga med i svängarna. Fiskarna var alerta och nyfikna. Trevligare besök än den där dumma minken som tagit deras vänner, tyckte de väl.

Andhonan filmades tålmodigt inifrån köksfönstret i en hel kvart, innan vi insåg att hon nog äter upp våra vattenväxter. Då gick jag ut och visade mig, varpå hon steg rakt upp och pep iväg på vinande vingar. Det var väldigt så energisk hon var, puh. Blev riktigt trött och yr vid filmklippningen. Det räckte att spara drygt fyra minuter av denna enformiga verksamhet.

Nu tror vi att detta inte var första besöket här. För några dagar sen kom tre små änder susande över hustaket och hade just börjat gå ner mot dammen när de fick syn på oss och genast steg till väders igen. Förklaringen kom idag. Nu vill vi att vattenväxterna fort ska växa upp och inte vara så himla fräscha och lockande därnere i djupet.

Längtar efter korna som ska komma till hagen runt oss. Ja, så mycket att vi gick för att titta till dem i sin hemmahage. De levde och mådde väl. Flera hade fått smått. Små knattar som knappt syntes över fjolårsgräset. Idag hägnade bonden in, så nu dröjer det väl inte länge.

Om det är någon gång den nya grönskan ska vara med på bild så är det nu. Sedan är det försent. Nu är björklöven som allra skirast. Som en tunn gardin man ännu kan se igenom. Snart bildar grönskan en tät lummig vägg. Insynsskydd, heter det då;-)

Nu kommer tidningen redan på morgonen! Svårt få in i skallen. Glömmer den ibland. Undra på det. I 40 års tid på landet har den kommit med lantbrevbäringen. Tidvis vid tiotiden (ganska bra), i många år inte förrän vid 15-tiden (kvällspost) och nu senast vid middagstid. Men morgonen är som gjord för att läsa tidning. Har saknat det.

Skön känsla att hämta den i morgondimman. Men ingen meddelade om ändringen. Posten visste inget. Någon hade hört att Tidningstjänst gör det PÅ PROV… Hur länge…? Plötsligt en natt körde en bil förbi kl. 02.30 Vaknade till liksom… hallå… vaddå? Här är ingen genomfart. Gick ner och spejade. Bilen körde tillbaka. Stora extraljus.

– Då var det tidningsbilen, mumlade Husbonden.

För första gången på nästan ett halvsekel togs avisan in. En nattlig överraskning. Ibland när jag vaknar tidigt (fyra-fem-tiden sådär) kan jag gå ut och hämta in den. Bara för känslan.

För övrigt ett farväl till magasinet ’Digital Foto för alla’. Himla dyr tidning till glädje och nytta i närmare sju år - hela bloggtiden och lite till. Ges ut med 18 maffiga nummer per år. Pensionen medger icke längre denna lyx. Sa upp den via nätet. Då minsann kom erbjudande om billigare prenumeration. Först NU – efter alla år!! 4 kr mindre per nummer, 72 kr per år. Detta påverkar inte beslutet, men om så vore hade jag nog vägrat – i protest. Sa rebellen ;-)

Sist med icke minst så kom svartvita flugsnapparen idag! Lilla Huset har tjuvstartat med jordgubbar och glass.

Värme och regn har gjort omgivningen tropisk i kväll, med dis och dimmor. Som växtligheten väntat på detta! Knopparna brister så man nästan kan höra det. Vi blir gränslösa mellan ute och inne. Kan vädra via både fönster och dörr utan att huttra.  

På utställning med 130 (!) västgötaspetsar idag. Platsen Tånga Hed i Vårgårda ligger så nära att det nästan vore skämmigt att inte nyttja tillfället. Så vi åkte trots hot om regn. Många vackra och goa hundar och åtskilliga gamla bekanta. Var nog åtta-tio år sen sist. Hälsade bland annat på ett barnbarn till vår Ulrik. Nostalgi.

Men hunduställningar är inte platsen för samtal egentligen. Ty, det är TÄVLING och alla vet ju hur tävlande kan fjärma sig från sin omgivning. Därtill är det fel att tävla i skönhet, om man frågar mig. Det finns så många andra betydligt viktigare egenskaper att ta hänsyn till vilka glöms bort för det 'flashiga'.

Vi åkte med Vännerna. Drack kaffe här först. Sen tillbaka för enkel middag, potatismos och korv, medan vi ventilerade alla intryck. Och lite till. Men inte ett enda kort tog vi. Det var annat än när vi var aktiva det... Dessutom upplevde vi hundfrihetens alla fördelar. Ingen att hålla reda på eller ta ansvar för, ingen som ryckte i kopplet eller som skulle tystas, ingen som försökte sno mackor ur andras väskor, ingen som trasslade in sig i andras koppel och så vidare. Frid över de saligas minnen, men hundägande är på gott och ont.

Inte blir jag valpsugen heller. Goa valpar är goa valpar att se på och tala med, men man måste inte äga dem. Har inga problem med så kallat habegär. Hur som helst en kul dag. Och när vi kom åter efter några timmar hade flera nymfungar lämnat sina holkar. Och björklöven nästan slagit ut...

Våren och värmen är här och våra första svalor kom idag. Glädjen är stor och innerlig.

Även om en del meteorologer påstår att det nu ska bli ”betydligt svalare” ska vi inte ta dem på orden, för det blir tydligen 15 grader. En helt schysst temp för årstiden! Har just lagt av vinterkappan, och vi har faktiskt fortfarande VÅR. Den har ju inte mer än BÖRJAT. Sälgen är klar med sina videkissar och vitsipporna har just slagit ut. Så nu var vi där igen, ja... Mediafolket ställer till det för allmänheten med sin värmehets. Begreppsförvirringen är total.

Äntligen hade vi EN DAGS riktigt härlig värme igår. Inför dagens utlovade regnväder hördes meteorologen Bengt Lindström förkunna att ”sommarvärmen kulminerar idag” (läs igår). !! Kulminera! Hur kan något som bara varat i en enda dag KULMINERA !?!

Eller som för den unga tjej som av Dalanytt tillfrågades om vad våren betydde för henne.

”Sommar, sol och glass. Man blir så glad av våren,” svarade hon tanklöst. Eh… sommar (!) mitt i våren. Men kära nån, björkarna har inte ens slagit ut än. Och snärtan yrar om sommar…

Högtidsstund för en amatörfilmare. Solsken. 23,6 grader i luften. Parkerade vid dammen. Grodynglen sprattlade helt vilt därnere när de lösgjorde sig från sina geléhöljen. Några var redan fria och gjorde korta utflykter. Filmkameran hämtades. Fick några hyggliga sekvenser. Men kom i otakt med av-och på-lägena, varpå jag pratade och vevade med kameran när jag trodde den var avstängd. Och tvärtom…! Ganska mycket ’Kalle Anka’ där, men det bästa var att kameran var med oss…

Ty strax skrider dagens huvudperson in på scenen. Målmedvetet ringlandes över gräsmattan rakt emot oss. Med viftande tunga. Huggormen. Vi fick faktiskt resa oss i givakt och lämna plats när den passerade sittplatsen. Filmkameran var redo. Fokus. På ormen. På vart den tänkte ta vägen. På eventuell reträttväg. Utan att hamna i dammen.

Den var trygg i skydd av gräset men ’pinnade på’ över de öppna plattorna. Slog sig slutligen ned i häcken - där våra hundar alltid vilade förr… Helt uppenbart var ormens favoritplats där.

Nej, vi tog inte död på den. Men nej, vi lät den inte heller vara i fred. Husbonden petade med krattskaft och tänkte kasta ut den på åkern. Huggormar ska känna att det kan bli lite jobbigt just här. Slutligen flydde den fältet. Lugnast så. För alla inblandade parter. Skärpt uppmärksamhet påkallas i sommar.

Böj ryggen. Repa av. Fyll händerna. Ner med näsan i klorofyllet. Inhalera - njut. Om igen, och om igen.

Inget går upp mot den allra första doften av gräs. Nästan så man inte vill släppa ifrån sig den värdefulla skörden. Men marsvinen har väntat... och väntat. De känner doften direkt när man kommer innanför dörren med 'grönsakerna' och visslar högt i förväntan. Ingen tvekan där. Men man får vara aktsam med det första gräset för små magar. Bara lite i taget. Försiktig tillvänjning, så har de chansen att få njuta hela sommaren. Man får repa så nära marken det går, och när jag gör det känner jag mig som en häst...;-) Det låter precis likadant som när de sliter av gräset... ritsch, ratsch... Det ligger redan en plastpåse med gräs i kylen till i morgon. Och Husbonden som bundit ris åt egen rygg har redan klippt första gången. Som man gödslar får man klippa... Men detta har vi ju gott av allihop.

Stararna är tillbaka. Alla fjorton. Svårt att räkna när man inte ser alla samtidigt. Och skatan låter bli dem! De badar i fiskdammen, flyger ut och in i holkarna. Sjunger från trädkronorna. Försöker fortfarande filma sången - innan alla löven spricker ut, för då ser man dem inte. Men det blir lite 'Kalle Anka' av mina försök...;-) Fota gick bättre - genom stängt köksfönster, hehe.

Möjligen är jag sist i världen att få se denna variant av skydd för dragkroken, men överraskningsmomentet var effektfullt. Kan inte undanhålla den för läsekretsen.