Brukshundklubbens årliga hundutställning är omtyckt. Åkte dit efter morgonpromenaden för att kika lite på voffarna. Miljön känns hemtam efter flera år av aktivt hundägarskap, men så många nya raser har etablerats att man blir vilsen. Man undrar… vad var det för fel på de gamla? Hundvärlden är global och ’ju längre bort ifrån, desto bättre’ tycks gälla nu…

Lille Coolpixen var laddad denna gång och tog några bilder på voffarna. (Eurasier kom till Sverige 1994, holländska schapendoes 1996, den spanska dogo canario erkändes 2001.)

Anslöt tacksamt till några ex. av min favoritras alla kategorier – den gamla svenska lantrasen västgötaspets, vilken jag älskat i 40 år - herregud, snart ett halv sekel. Här med rejäla dopnamn som Ragnhild, Nellie och Gråben. Det är grejer det.

Byns veteranmarknad behövde inte min support, där var fullsmockat med både folk och bilar, så jag drog hem till dressyren på Göteborgs Horse Show. Via TV, bäst att tillägga. Njuter alltid enormt av den vackra dressyren och imponeras av skickligheten, men ekipagen som förr red till vacker finstämd musik har nu nån slags elektronisk dunka-dunka till så hög volym att tv-kommentarerna inte når fram. Ryttarna själva lovordade unisont sina musikval, men det störde faktiskt min upplevelse. Och stackars känsliga hästöron... Hur tänkte dom här? Noteras att hög musikvolym nu även tillämpas på islandshästtävlingar. Som om inte hästupplevelsen räcker till, liksom.

Avslutade dagen med att ta stygnen (tre) från Husbondens opererade ben (bara en liten skamfläck) - vi brukar sköta sånt själva. Och ett samtal med Väninnan som vilar från facebookandet. Ja, herregud, vem behöver inte det…