Vi skulle packat en rejäl matsäck. Med smörgås och kaffe. Allt var oplanerat. Såg fram emot en stilla påsk på hemmaplan, men långfredag började mulet med kylig vind. Beslutet blev en impuls… typ, vi sticker. Och iväg bar det. Till mina rötter på fädernet. Till Särö. Avståndet har gjort att det dröjt. Har längtat.

Både bilen och jag var otankade. Vid tappen kom jag på att jag missat förmiddagsmackan som intas vid 11-snåret för att inte äta för stor lunch. Startade med korv och bröd. Rafsade åt mig lite choklad och en påse ostbågar. Som nödproviant, ifall, ifall…

Perfekt dag för bilåkning. En timme och en rulle Center senare nåddes första destinationen - Släps kyrkogård – själva navet för min barndom med tydliga minnen. Vid tio års ålder hade jag upplevt tre begravningar av nära och kära och graven är nu rätt fullknôkad. Klart man känner området väl.

Här ligger farfar konstnären Konrad och farmor Maja som jobbade på amerikabåtarna, pappas faster Sigrid, frisörskan, och gammelfarmor Josefina, bondmora, med sin make fiolbyggaren Gustav Adolf. Samt dennes far Pehr Gustav – min farfars farfar trädgårdsmästaren som planterade allén vid tennisbanan där Gustav V spelade - samt därtill tre av farfars syskon som alla dog unga i tbc. I en grav längre bort med högrest sten vilar farfars morfar Anders Björk ”ostindiefararen” som tog hem ’kinafatet’. (Mor och far finns i minneslunden nära oss.)

Jag vårdar förfädernas minnen, men inte graven. Vår grav är ett uttryck för ”lev i våra minnen" men "vila i frid”. Stenen som varit blanksvart med guldbokstäver är nedlagd – för att inte falla av egen kraft. Naturen och kyrkan sköter resten. Det har ett värde i sig. Och ger rent samvete. Om höstarna omsveps graven av fallande löv som virvlar och dansar i regnet. Fridfullt.

Öppna fält utmed vägen samlade massor av rastande gäss och svanar. Deras välkomna kackel avnjöts på långt håll. Nästa mål var Särö Västerskog och Säröbanans gamla stationshus där jag lärde mig cykla och lekte många sommardagar som liten. Där är Värdshus nu, kanveta... kanske kunde vi äta där? Prislistan fick oss att backa ut fort. Vi skulle väl alltid hitta nåt matställe på vägen… I helskotta heller. Inte en Långfredag.

Under hemfärden plundrades påsen med ostbågar samt en chokladkaka. Saknades väldigt mycket något att dricka. Inpräntades i våra sinnen att aldrig mera åka så långt utan matsäck och kaffetermos. Tre mil från hemmet klämde vi i oss var sin hamburgare vid öppen korvmoj samt… efterlängtad dryck! Mest för att ha det gjort innan vi nådde hemmet.

Åtskilliga upplevelser och foton rikare var det skönt att trampa eget golv igen, trots att det knarrar så man inte vet om det är golvet eller våra slitna leder som låter…