Hemkommen från begravning i Uddevalla fylld av intryck. Det var morbror Nils, den siste i sin syskonskara, som nått slutet på sin vandring. En gladlynt och lättsam person, lätt att tycka om. Den kände och populäre prästen Kurt Olsson, 72, som valts med omsorg, gjorde sammankomsten oförglömlig. Med en bakgrund som bland annat polis rörde han sig erfaret och otvunget mellan allvar och glädje, gårdag och framtid på ett så naturligt lätt som livet självt fungerar. Mycket uppskattat, och de närmast sörjande både grät och log om vartannat. Den begravningen minns vi resten av livet!

Begravningar blir ju ofta till rena släktträffar, så även nu. Fast vi blir allt ’sletnare’ för var gång – märkta av tidens tand. Piggare var vi 1984 – för snart 30 år sen – när vi hade första kusinträffen (bild). Den tredje träffen lär vara i faggorna, spåddes det nu. Lätt att trivas i den kretsen av ärliga spontana människor, snara till skratt och kvicka i mun. Vi har alla tillbringat flera sommarveckor tillsammans hemma hos mormor, en naturlig samlingsplats. Tackar salig mor för dessa släktband.

Bilägger ett klipp från anno dazumal (1984) när kusinerna fortfarande gjorde sig på bild. Samt Bäveåns svanar och gräsänder i vårlig yra. Samt ovanlig präst, still going strong.

Mikaelskapellet var litet och rart inuti, men med en märklig exteriör. Utformat som ett mindre antikt tempel med en portik som bärs upp av fyra kraftiga kolonner. Mellan fasadernas pilastrar står äldre gravhällar uppställda. Dessa låg tidigare i kyrkans golv. Fakta om Mikaelskapellet hittar man hos Kringla som har flera av Sveriges museer anslutna och använder information från K-samsök och Europeana. En fantastisk sajt.