Vi följde ’Mellon’ ikväll. Med ofördärvade ögon och öron, ity ingen av låtarna hade hörts innan. Alla deltävlingar förbigås med tystnad i Lilla Huset. Vi aktar våra öron. Och nerver. Hur hela Nöjessverige orkar jobba upp denna hysteri begrips icke. Men lite allmänbildad får man ju vara, så… vi tittade. På låg volym.

När rökdimmor lättat, eldsflammor falnat och bilden stannat efter att ha gått bananas i centrifug samt varit uppochned kunde vi i bländande motljus skymta något av artisterna mellan vevande extremiteter, psykedeliska ljusblixtar och vajande ballonger. (Herreminje…)

Rätt låt vann, summerar vi lättat när den chockade Robin Stjernberg utropats. Det ska visst vara snedblåsta hår i år. Först gillade jag Jahaja, förlåt: Yohio, bäst med Heartbreak hotel. Husbonden kände mest för Bed on fire med growlande Ralf Gyllenhammar. Vi enades slutligen om att vinnarlåten You var bäst. Vinner i längden.

Låtarna var överlag tuffare i år. Bra startfält. Lite sjukt att europeiska juryer både ska påverka och avgöra röstningen av en svensk melodifestival, men så länge Mellon inte styr riket på allvar må det vara hänt. Med facit i hand kanske det till och med var bra, just här. 

Programledarna var duktiga och roliga. Så svenskt lagom. Inget överdrivet trams som alltför många gånger förr. Och när Christer Björkman tittade in blev det lugnt och tryggt. Det SKA vara han som sköter det här! Det är med Björkman och Mello-festivalen lite som med kungahuset; något måste få vara beständigt i denna föränderliga värld. Till sist: Sean Banan är genuint äcklig, hela han. Rakt igenom. Så det så.