19 poäng i På Spåret. I semifinal – vilken revansch! Och 2 poäng på en musikfråga (Kjell Höglund och Monica Dominique)! Första resan: Oxford (tjurigt fordon och vänstertrafik) piggade upp avsevärt. Och Rocklunda-Badelunda gav oss Västerås. Sen tog vi dronten, Händel, latinet, Uppsala (Östra Aros) m fl. Skönt man slipper känna sig alltför dement. Alla tidigare avsnitt hade fått mig att tappa hoppet totalt, men… det är ju i finalerna geniet vaknar. Eller hur!

Vädret svänger hit och dit. Men så här års kvittar det med plus- eller minusgrader. Det är LUFTEN som räknas. Och LJUSET. Våren är på gång. Även om det är långt kvar så är det nåt speciellt med luften. Vänta bara...

En vän ringde och tillkännagav sin överlevnad… Hon hade trampat igenom ett golv på loftet, blev hängande på en regel tre meter över ett betonggolv (!) och kunde strax därpå lyftas upp av några stadiga karlar. Blåmärkt och skrapad, mörbultad och skräckslagen med dödsångest. Det går fort när det händer. Vad allt kunde ha hänt!! Inget mindre än änglavakt där och då! Grattis till livet, sa jag. Jisses, så det kan bära till.

Familjen Stella har haft sitt möte med ”De Korslagda Armarna” -  på Vårdcentralen vilken enligt min mening ägnade sig åt allmänfarlig vårdslöshet som så när kostat flickebarnet livet med sitt ”gå hem och ta alvedon”. Verksamhetschefen insåg tack och lov allvaret, var ödmjuk, bad om ursäkt samt var tacksam för att familjen berättade hur nära ögat det varit! Men ”De Korslagda Armarna” kunde inte förstå att något fel gjorts, för den allvarliga diagnosen (hjärnhinneinflammation + blodförgiftning) var ju sååå sällsynt så den fanns ju nästan inte…. typ. Men det räcker med ETT fall som går illa! (Som jag brukar säga angående hundar och enskilda vägar med ”nästan ingen trafik alls”… det räcker med EN bil!)

Föräldrarna gav dem 'på moppo' och höll faktiskt en liten lektion om hur blåmärken vid denna diagnos fungerar. Tänk att det ska behövas! Mor och far var ganska balanserade trots situationen (hedervärt, min anm.) och stod fast vid kravet på att en avvikelserapport ska skrivas för en Lex Maria – så att ingen annan ska behöva råka illa ut. Så att det inte stannar där. Men man vet aldrig med vården numera.