Mitt hjärta är så fyllt av glädje och lättnad för Anna-Lenas del så jag måste få berätta för världen... Det är klart nu. Hon får hel förtidspension! 100 procent! Eller sjukersättning, som det numera heter (rätt ska vara rätt - fast även medierna säger förtidspension varje gång i alla fall).

Den nya handläggaren (vettig sådan) för senaste sjukersättningsansökan ringde henne med muntligt besked. Ärendet behandlas med ilfart för man tycker att "hon lidit tillräckligt redan"!!! Skriftligt bevis kommer om en vecka, sades det. Men nu är det alltså klart. Sju års lidande, jakt, hot och kränkningar är över. Hon ska få vila. Få lugn och ro. Bli självförsörjande! Och välja själv vad hon vill lägga sin lilla energirest på. Är själaglad att jag kunnat hjälpa till.

Tack vare alla våra skrivelser till FK och förvaltningsrätt har hon lyckas behålla sin berättigade SGI (sjukpenninggrundande inkomst) - trots att t.o.m vissa läkare tyckt att hon skulle ge upp kampen och lägga sig. "Man måste offra nåt ibland", tyckte en läkare hos Carema...!! Denne har förtjänat att själv drabbas av någon liten trevlig sjukdom, menar jag.

Vi vågar väl inte riktigt tro på löftet ännu. Det är inte klart förrän det är klart, som vi brukar säga. Luttrade av FK:s alla turer. Men vi inser ju nånstans att handläggaren inte får lov att ge såna besked om det inte var helt förankrat i verkligheten. Då skulle hon ju gjort sig skyldig till tjänstefel. Så vi räknar med detta nu.

"De äro mycket muntra, gör icke annat än äter, leker och sofver. Värderar högt persilja, kastar vatten i hvarje ögonblick. Ett litet skri hos dem är tecken till plåga; en liten grymtning tecken till nöje."

Ett citat gällande marsvinen ur Brehms Djurens Lif från slutet av 1800-talet, som jag gärna upprepar. Beskrivningen av dessa sociala och levnadsglada djur är på pricken likt.

Sedan hundarna dog ut för oss håller Vera och Sally ställningarna som varma och mjuka kramisar. På grund av ovan nämnda vanor vistas de i hage - med underlägg - när det är dags för rörelsefrihet på golvet. I går när solen sken trodde jag de skulle sätta värde på värmen, men de satt helst i skuggan. Det vet man ju hur besvärande starkt solljuset känns i februari...! Så efter idogt kringluffande under kvittriga grymtningar visste de var bästa platsen var.

Har jag nämnt hagen förut, tro. En egenhändigt gjord historia, av fågelnät. Extremt flexibel, passar var som helst. Kan bli till vinkel eller långsmalt rektangulär likaväl som kvadratisk. Tillverkad i moduler som hålls samman med nyckelringar för maximal vikvinkel. Och när den ställs undan är den inte större än en av modulerna - helt ihopvikt.

Nu är ju marsvinen mer släkt med hästar och kor än med möss och råttor (enligt lundaprofessorn Ulfur Arnasson), men jag kommer ändå att tänka på följande:

"Titta - en ängel, utbrast musen när han såg en fladdermus."