Redan i morse kom det över mig... döden.

I morse var det exakt två år sedan vår lille tappre soldat Gammelman Ulrik upplevde sin sista dag. Mindes känslan och händelsen mitt i frukostsysslorna, hur han fick sin stroke och den brådstörtade färden till veterinären. Han var speciell, den pojken. Många fina och roliga minnen.

Längre fram på dagen kom dystra tankar tillbaka. Det där med döden... och testamenten.

Ibland undrar vi ju lite till mans hur slutet ska te sig – för oss själva.

Efter att själv ha sett respektive hört om ett par åldriga människor där både syn och hörsel försvunnit och därtill för personer som också lidit av demens, så undrar man… Vad är ett värdigt liv? Man kan ju inte sätta sig till doms över hur någon annan upplever sin situation. Bara gissa.

Om man som dement lever i totalt mörker, total tystnad och ständigt är både uttröttad, ängslig och osäker – dementa är ofta det - då undrar man hur livskvalitén ser ut. Vi säger ofta spontant mitt i livet att ”jag vill då inte sluta som en grönsak”. Är det då dödshjälp vi ropar efter?

Våra husdjur har rätt till dödshjälp när livet inte längre anses värdigt. Vad som menas med värdigt baseras ofta på ett resonemang mellan djurägare och veterinär. Mänskligt liv, däremot, betraktas som okränkbart. Men dödshjälpen diskuteras ofta, och den kommer att införas. Förr eller senare. Det är min personliga gissning. Är det utveckling – eller avveckling?

Vill jag ha en spruta när den tiden kommer, när allt hopp är ute? Förmodligen. Men då ska allt hopp till förbättring vara ute. Och försämringen får inte bero på söndermedicinering. Jag menar… vi har ju sett exempel på övermedicinerade som företett alla tecken på att döden var nära förestående, men som piggnat till som genom ett under när vissa mediciner plockats bort. Sånt får bara inte ske. Alla har rätt till ett värdigt liv, så länge det går. Frivillig dödshjälp innebär att patienten uttryckligen har begärt att få hjälp att dö.

Hur ska en dement person som mist både syn och hörsel kunna fatta ett rationellt beslut om sin egen dödshjälp? Ingen annan ska behöva fatta beslutet åt en. Ingen vill – eller ska – bära det tunga ansvaret. Ett testamente är nog lösningen. Vilket skrivs när man ännu är "vid sina sinnens fulla bruk" som det heter. Det blir nog knepigt att formulera exakt vid vilka tänkbara framtida scenarier som man tror sig om att vilja slippa ifrån livet.  Ska nog fila på ett sånt där, för det kan komma att behövas. Någon gång när beslutet om dödshjälp är infört. Fram tills dess kämpar man mot förfallet - så länge det känns meningsfullt.