Läget är ännu allvarligt för lilla Stella. Familjen lär stanna på sjukhuset i uppåt tio dygn. Diagnosen är hjärnhinneinflammation men exakt bakterieflora hann aldrig fastställas via ryggvätskan – det akuta behovet av bredspektrig antibiotika uteslöt provtagning. Så bråttom var det alltså. Efterlängtad rapport kom från föräldrarna idag.       

Det var verkligen nära ögat! Inte mindre än 15 vårdpersonal var engagerade i akutinsatsen med kanyler, sprutor och slangar. Att jämföras med den ”läkare” på Vårdcentralen som MED ARMARNA I KORS OCH LUTAD MOT VÄGGEN slappt rekommenderat ”hemvård och alvedon”! Det kunde kostat Stella livet.

Har läkarna inte fattat att dom ska RÄDDA LIV?! Var är dom utbildade?

Hjärnhinneinflammation har ett allvarligt och snabbt förlopp. Flera tidningsrubriker på nätet vittnar om missbedömningar med döden som följd. Nu blir det en Lex Maria på detta, men det räcker liksom inte. Så nonchalanta och okunniga läkare ska inte ens anställas! Vem rekryterar? Någon måste ställas till svars! Fängelse känns på nåt sätt inte tillräckligt…

Stella har svarat bra på antibiotikan. Idag kom första beskedet att bakterievärdet sjunkit något. Faran är inte över. Hon är helt beroende av tuff medicinering. Hon har ont vid t.ex blöjbyten och tar sig om huvudet men försöker äta lite yoghurt trots näringsdropp. Den lilla kroppen (bara 1,5 år) arbetar hårt och kan påräkna lång rehabilitering då många av hennes resurser tagits i anspråk. De allra flesta blir helt återställda, men sjukdomen kan ge bestående besvär. Måtte detta gå vägen…

Ilskan stiger inom en, man får lust att personligen ta sig till den där Vårdcentralen och sopa till den så kallade ”läkaren”. Sånt slarv får bara inte hända!

Jag håller högerregeringen fullständigt ansvarig för alla missbedömningar som sker i vården idag. Det kan inte bli bättre med alla nedskärningar, uppsägningar, ekonomiskt tjafs, konkurrens, kömiljarder och allt annat trams som rivit sönder vår tidigare väl fungerande vårdapparat.

Väninnan och jag känner inte igen vården idag – och tro mig… vi har erfarenhet. Vi känner inte heller igen bemötandet. Det är allvar nu! När ska människor fatta att den här regeringen är rent människofientlig och direkt farlig för folkflertalet? Hur många ska dö innan folk inser konsekvenserna av skattesänkningar?

MAN SKA INTE LEKA POLITIK MED MÄNNISKORS LIV.

Sovmorgon till halv åtta. Vill vanligen inte missa en och en halv timme av livet i onödan (går annars upp kl. sex). Men när termometern visar 17,8 minus ute får dagen gärna bli kortare. Då förlåter jag mig själv.

Stack iväg till Byn för att köpa hem mera talgbollar och jordnötter till utefåglarna. Får inte fattas när det är så kallt. Sen fort hem igen till kamin och Vinterstudion.

En gnagande oro maler i övrigt för barnbarnet Stella (1,5) som i går blev allvarligt sjuk och hamnade på IVA vid Östra Sjukhuset. Misstänkt hjärnhinneinflammation, löd första rapporten... gulp. 41 graders feber, blodbristningar i huden. Prover från alla delar av kroppen, slangar, dropp, antibiotika, sonder... Stackars lilla dockan.

Ingen feber idag. Men läkaren har varnat för att blåsa faran över, det "kan svänga snabbt". Således blir familjen kvar i några dagar... minst. Tack! Läkarvetenskapen lutar nu lite åt att det kan vara blodförgiftning... vad är värst... pest eller kolera...  Och fadern förtalte via mobil att vårdteamet verkade proffsigt och tycks veta vad de gör.  Lilla Huset håller andan, tummar och tår i väntan på fler besked.

Tryggt med sjukhus, men... Vårdcentralen som man först uppsökt hade rekommenderat "HEMGÅNG OCH ALVEDON"...!!!! Är vi inte till förbannelse trötta över detta mantra??? Vad är felet på vårdinrättningar idag? Stress, köer, vikarier, stafettläkare, trängd ekonomi... alltihop? I hur många tidningsrubriker har vi inte läst just detta "gå hem och ta en alvedon".

Nästa gång någon får det beskedet på en vårdinrättning ska vederbörande absolut inte göra just det. Det kan nämligen leda till döden. Då gäller det att åka till akuten och kräva noggrann undersökning. Den här vårdcentralen kommer att få en reprimand.

Wrap, wrap... eller vad säger paddor... Hur som helst är den här nu - iPaden. Första provbloggningen med den från soffhörnet med Skavlan i tv:n. Men split vision är inte min bästa gren. Och tekniken tar ut sin hämnd. Somnade till under På Spåret och missade en hel resa. Ingen katastrof, för denna säsong övergår ändå min förmåga. Vaknade till och ropade: "Lojsta hed"! Min enda poäng. Det man kan, det kan man - om så i sömnen;-) Tack vare hästintresset. Enastående många duktiga deltagare i denna jubileumsomgång. Äh, att blogga i soffan framför tv:n var något av överkurs, och man kan varken lägga in bilder eller redigera texten på det viset. Inget för mig. Tillbaka till arbetsplatsen...

Tankarna surrar runt Janne Josefsson som gjort några grodor i Uppdrag Granskning när han "ställer sig på Reinfeldts och de rikas sida och slår neråt" (citat Lars Ohly). Barnfattigdom är ett vedertaget begrepp, framtaget vid fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Definitionen bygger på två parametrar, låg inkomststandard och försörjningsstöd, och för att familjer ska klassas som fattiga ska EN av parametrarna uppfyllas, enligt Piteå-Tidningen. Således inget att riva upp himmel och jord för.

Sen förstår väl även jag att uttrycken ekonomisk och social utsatthet/utanförskap är mer exakt för ett välfärdsland. Fegt exakt. Typiskt svenskt. Men vem jämför på allvar Sverige med u-länder? Frågan är väl snart hur mycket välfärdsland vi är efter högerregeringens systemskifte.

Snudd på ohederligt att ställa en rökande mor till svars inför Svenska Folkets Domstol för att rökandet drabbat barnens aktiviteter. Visst kan beteendet ifrågasättas - privat, men inte offentligt. Folkdomstolen kan omöjligt döma i ett mål utan alla kända fakta! Här kan finnas många skäl som vi inte vet. Nu får en redan utsatt kvinna löpa gatlopp för att hon inte "uppför sig på rätt sätt". Janne Josefsson har satt normen: Fattiga ska fan-i-mej hushålla med pengarna på sätt som anses lämpligt. Av vem? Skyll dig själv om du är fattig eller arbetslös, som Moderaterna brukar resonera. Josefsson har tagit ställning. Han slår neråt. På dem som redan ligger. En journalist ska handskas varligt med utsatta människor i offentligheten.

Uttrycket barnfattigdom har sprängkraft. Just därför är det så bra - om man vill samhällsförändring. Då blir det extra illa om en journalist som ska granska makten (regering och myndigheter) ställer sig på deras sida. Sen hade Josefsson mage att göra stora ögon i svt:s Debatt och säga "Får man inte ställa frågan om rökning i Sverige?" 

Det finns många outtalade frågor i Sverige, Josefsson. Viktigare frågor. Frågor som ingen journalist vågar ställa till vår osynlige statsminister. Ställ dem, Josefsson! Fram med arsenalen mot den som bär skulden till neddragningarna i välfärden. Vart tar skattebetalarnas pengar vägen? Dåligt tänkt, dåligt planerat, dåligt genomfört - Janne Josefsson.

Har just avslutat ett långt överklagande för vännen AL mot F-kassan till Förvaltningsrätten – det fjärde i raden. Ännu ingen rätsida på ärendena. Det första blev efter ett års väntan en delseger före jul = halv sjukpenning men avslag på en tidigare ansökan om sjukersättning. Detta överklagas nu vidare till Kammarrätten – en jurist fick sköta det.

AL har fått en handläggare till sin senaste begäran (före jul) om hel sjukersättning (f.d. förtidspension), men kvarnarna mal långsamt. Handläggaren skulle höra av sig inom tre månader (som snart har gått). Under tiden får man hålla liv i alla övriga korttidsärenden… puh.

Bara att borra ner skallen i eländet och köra på tills det blir klart. Utan rast, utan ro. Startade i går kväll och fann att vi nog skulle använda oss av mycket från Kammarrättsärendet (18 sidor). Bra formuleringar där, jag tog det mesta… dvs. allt. Men det rör olika tidsperioder nämnda på flera platser i skrivelsen, vilka måste anpassas… överallt. En grannlaga uppgift!

Började klippa och klistra i går tills Word strejkade. Löste detta och tuffade vidare i dag. Efter många timmars gloende i bildskärmen och nio sidor förbiflimrande refererensdomar somnade jag – mitt i gärningen. Det bara sög till i skallen, gång på gång. Gick ut i friska vinterluften och vaknade till, lagom för att kunna fortsätta.  

Skriver texterna i olika färger för att kunna särskilja stycken och avdelningar. Under arbetet alltså;-) Nåt måste man hitta på. Strök ett par referensdomar för att korta till elva sidor. Efter en sista björnkoll gick det nyss iväg till AL. Ganska matt och yr… men nöjd.

Om det inte blir en snar lösning nu står ett femte ärende på kö till Förvaltningsrätten. I mars. Snacka om system för utmattning av sjuka människor. Tänk så många som kroknat på vägen…

Och ute faller snön stillsamt med stora flingor, och ugglorna hoar hemtrevligt i mörka natten. Ska nog sova gott nu.

"Ut med det gamla – och in med det nya", utbrast Husbonden i den härligt friska januariluften. Just då så där syrerik och vederkvickande som man bara vill ha maximalt av. Systemen ventilerades grundligt under sagolik snöfallspromenad efter allt innesittande. Efterlängtat.

------------------------- 

Gav upp om ”En pilgrims död” i går. Tänkte verkligen se den. Nyfiken på Leif GW Perssons tankar om Palmemordet. Men i så fall får man väl läsa hans trilogi i bokform. Den titeln ”Välfärdsstatens fall” låter i alla fall betydligt mer lockande.

Mitt intresse för svenska tv-deckare dog för länge sedan. Nu, efter ett nytt försök, undrar jag om alla svenska tv-deckare görs av samma personer. De tycks mig i alla fall exakt likadana - eller härmas de bara. Dystra miljöer, som GP skrev "ibland så mörka att de murriga filmerna om Van Veeteren känns sprudlande och glättiga".

En mångfald anonyma personer vandrande i skumt upplysta lokaler. Ibland tillfälligt hopfösta i mitten av en mörk och ödslig sal vid ett bord - upplyst som på nazitysklands vittnesförhör. Alla rabblade likalydande floskler hela tiden - indiciekedjor till förbannelse. Måste alla säga exakt samma sak, om och om igen. Det är slöseri med tittarnas tid och tålamod.

Därtill förfärligt less på Lassgård som är likadan i varje film. Med lätt dimmig blick som vore han inte närvarande. Är detta signifikant för god skådespelarkonst? Jag vet inte det. Eller så är jag senil, kanske övermåttan blasé och/eller ointresserad av polisens hierarkier.

Nikontårtan blev något av huvudattraktion vid fotoklubbens träff. Inte för att det saknades ämnen, men den var verkligen unik. Och sen stod den ju där, i fokus för allas intresse – såsom tårtor hava för sed. För upphovsrätten stod Elisabeth som knepat och knåpat å det allra väldigaste.

Det svarta bandet - inte bredare än 15 mm - var gjort av sockerpasta (sötsliskigt oätlig men tydligen lättjobbad). De gula revärerna på detta band, en mm vardera, hade skurits ut och pillats dit för hand – imponerande! Samma gällde för bokstäverna. Kreativitet saknas inte där!

Det handlade lite om foto också. Medlemmarna visade bilder av hjärtan som ska pryda en fest på Alla Hjärtans Dag. Några har bildat lag för tävling i tidningen Kamera & Bild:s tävling Grand Prix 2013. Och så kom vi halvvägs i beskrivningen av hur man gör vattenstämplar på sina bilder på nätet, dock hade en viktig fas trillat ur instruktörens skalle just då, men… som man brukar säga numera ”det kommer på facebook”...

Lilla Husets första dator 1995 var 486:an, en AST Computer. Alla experter sa då att ”en 486:a är det bästa man kan få, du behöver ingen mer för resten av livet”. Vi fick ett långlivat skrattanfall när vi nu tänkte på saken. Vansinnigt roligt. Programmen låg på disketter! Nu står 486:orna på pc-museum.

- Klart du ska ha dator, sa Husbonden som fick förmånliga dataköp genom jobbet i flera år. Ett slags folkbildning. Försökte på egen hand. Kämpade med yttepyttigt fyrkantsfönster, knappt större än en A5. Vågade aldrig använda helskärm – trodde inte jag skulle hitta skrivbordet igen. Filer kunde döpas med max åtta tecken. Skrivaren väsnades som ett tröskverk. Kursen genom AF gav mig datagrunder som ger nytta än idag. T.ex för bokföringen. Internet var inte aktuellt då och det skulle 486:an aldrig orkat med.

1998 dags igen. Compaq Presario Pentium II, med Windows 95, gjorde entré. Det finaste man kunde ha – då. Började med Internet och e-post via tjutande K56-modem vilket sprakade som yttre rymden när den sökte kontakt med cyberspace. Frossade i färgglada långa mail i Outlook Express, lekte med texter i varierande storlek och VERSALER. Fick bassning för detta av ”dataeliten” som då fick ”ont i öronen” om man inte höll sig till ”netiketten”. En kompis lärde mig göra scrollmail vilket jag inte sett sen dess. Dog de bara ut? Första scannern, en Mustek, inköptes. Begrep aldrig hur den funkade - stretade på i blindo med knappt nöjaktiga resultat.

HP Pavilion, 2001, med CD-ROM-läsare och högtalare tog oss med storm. Första multimediadatorn! Spelen som medföljde begrep vi oss aldrig på men dårades av den tjusiga designen. Rundade former i svart och silvergrått. Experterna hade nu slutat tro att varje ny modell var den sista. Pavilion var snällast och duktigast av alla. En trotjänare som utrangerades först 2012, vid tio års ålder. Trådlös mus och tangentbord var dock inga hitar och slängdes ut. Bytte till optisk mus, lik en liten racerbil med stor röd lampa som blinkade mysigt i mörkret. Kostade 700 kr, värd varje krona och en fröjd att jobba med. Har sen dess kört med trådanslutet. Tills nu. Med HP-scannern började jag fatta hur man gjorde. En bygga-hemisda-kurs ledde dock endast till ett embryo – av tidsbrist.

Giganten Fujitsu Siemens Scaleo kom 2003, ett kraftpaket med två inbyggda hårddiskar och kolossal burk, både hög, lång och tung. Windows XP. Högtalare med booster! Gôrstark, men ’åt’ moderkort. Flera kollegor fick problem med modellen. Särskilt tung att dra till service med och flera resor krävdes. Fläkten tjöt och hoppade loss, men när den gick så gick den bra. Och den går än. Efter noggrann genomgång hos Byns databutik så tuffar det ännu. Med denna byggdes första egna hemsidan 2009! Fujitsuns alla reparationer skrämde nog, för sen var det slut på förmånliga datorköp genom jobbet.

Vi fick genom Husbondens jobb en lång introduktion i datavärlden - nästan 20 år. Nu... med appar och ”lapar” i väntan på ”paddan” fortsätter vi resan på egen hand, en resa utan slut…

Häftigt regnskydd. Häftigt budskap.

Självklart bad vi om var sitt.