Ljusstakarna har tagits ner. Julen är definitivt slut i Lilla Huset. Nu börjar nya tider. Vår i luften med tö och sydvästvindar. Nä, vi tror väl inte det egentligen, men vi kan väl få låtsas ett tag…

Liten Stella gör framsteg efter sjukfallet och går nu åter själv utan att benen viker sig. På tårna ibland! Ett gott tecken. Nu har vi sett det med egna ögon, och det var en liten dämpad flicka vi mötte. En som på ett hårdhänt sätt erfarit att livet inte alltid är en dans på rosor. Hon som alltid strålat av glädje, nyfikenhet och aptit på livet. Men så ska också återhämtningen ta tid. 1,5 år är en alldeles för tidig ålder för att behöva drabbas så där, men man kan inte välja. Det slår bara till. Familjen hämtar sig efter pärsen och ska på uppföljande återbesök i veckan.

Livet består numera av väntan på läkarrapporter... Väninnan var på sjukhus med svårutredd öm fläck på benet. Diagnosen som i tur och ordning från såväl vårdcentral som sjukhus växlat från djup blodpropp, rosfeber till borrelia (och tre häftiga penicillinkurer) fick sin slutliga (?) diagnos: åderbråck. Ordination: stödstrumpor! Låter enkelt, men inte med reumatikerhänder! Den suveräna strumppåtagaren BENjamin (fyndigt) ska därför testas. Läge för en sån där vårdrobot jag skrev om en gång, en som kommunicerar med gröna blinkande ögon och som kan berätta vitsar;-)

"Familjen Stellas" anmälan till patientnämnden om vårdcentralens nonchalans (”åk hem och ge alvedon”) resulterar nu till fredag i familjens möte med läkaren som bakåtlutad och med korslagda armar inte ens tog blodprov när barnets hälsa och eventuella överlevnad hängde på minuter. Men det är klart… hur många blodprov kan man ta med korslagda armar…!

”Allmänfarlig vårdslöshet med risk för annans liv” vore en lämplig åtalspunkt om sjukvården kunnat ställas till svars på riktigt. Men både polis och läkare utreds ju av polis respektive läkare, och då läggs locket på. Hur länge ska vi finna oss i detta?