"Ut med det gamla – och in med det nya", utbrast Husbonden i den härligt friska januariluften. Just då så där syrerik och vederkvickande som man bara vill ha maximalt av. Systemen ventilerades grundligt under sagolik snöfallspromenad efter allt innesittande. Efterlängtat.

------------------------- 

Gav upp om ”En pilgrims död” i går. Tänkte verkligen se den. Nyfiken på Leif GW Perssons tankar om Palmemordet. Men i så fall får man väl läsa hans trilogi i bokform. Den titeln ”Välfärdsstatens fall” låter i alla fall betydligt mer lockande.

Mitt intresse för svenska tv-deckare dog för länge sedan. Nu, efter ett nytt försök, undrar jag om alla svenska tv-deckare görs av samma personer. De tycks mig i alla fall exakt likadana - eller härmas de bara. Dystra miljöer, som GP skrev "ibland så mörka att de murriga filmerna om Van Veeteren känns sprudlande och glättiga".

En mångfald anonyma personer vandrande i skumt upplysta lokaler. Ibland tillfälligt hopfösta i mitten av en mörk och ödslig sal vid ett bord - upplyst som på nazitysklands vittnesförhör. Alla rabblade likalydande floskler hela tiden - indiciekedjor till förbannelse. Måste alla säga exakt samma sak, om och om igen. Det är slöseri med tittarnas tid och tålamod.

Därtill förfärligt less på Lassgård som är likadan i varje film. Med lätt dimmig blick som vore han inte närvarande. Är detta signifikant för god skådespelarkonst? Jag vet inte det. Eller så är jag senil, kanske övermåttan blasé och/eller ointresserad av polisens hierarkier.